Om jag någon gång inbillat mig att jag är snabb – det har jag i och för sig inte – så gick den villfarelsen över cirka tre sekunder efter starten på gårdagens 400-meters-DM. Det var så lång tid det tog för startfältets enda sprinter på innerbanan att komma förbi mig på bana 6. Innan första kurvan var slut hade han ett försprång på 10 meter och sedan försvann han i fjärran.
Nu är ju Daniel Örevik Sverige-etta i längdhopp, P17, så han borde ha en eller två explosiva muskelfibrer.
Även klubbkompisarna Fred, Bagarn och Reintz tog sig raskt förbi den åldrande långskubbaren på ytterbanan och jag undrade lite förbryllat vad 17 jag gjorde där, egentligen.
Svar: led.
400 meter har jag bara sprungit på intervaller tidigare, och det är nog så jobbigt. Men att tävla på distansen, och verkligen gå all in hela vägen, var en ny dimension av lidande. Glädjande nog är det ju ganska snart över, men en minuts pina kan vara nog.
Nu vill jag inte lura i någon att jag springer 400 på bara en minut, men de första fem sekunderna var någotsånär uthärdliga.
Jag pumpade på och försökte verkligen fokusera på att få fram höften, få till en bra bakåtkick och veva bra med armarna men man kan väl lite snällt konstatera att min sprintförmåga har stor förbättringspotential.
Detta var ingen nyhet, så jag hade tänkt njuta av att få se uppgörelsen mellan Fred och Bagarn från en perfekt position bakom dem medan jag bevakade min sistaplats. När jag väl kommit ur sista kurvan hade jag tyvärr fullt utvecklat tunnelseende och självmordstankar så jag missade showen.
Båda två visade nämligen den sprintande ungtuppen i gult att 400 meter är betydligt längre än en längdhoppsansats. I all enkelhet stendog han på upploppet och hade jag varit i närheten hade kanske även jag kunnat matcha honom på sista 30. Fred svepte distinkt om och i allra sista stund även Bagarn. Tid 57,20 respektive 58,20. Örevik stupade i mål på 58,56.
Reintz kom in på 61,25 sekunder och sedan, strax innan arrangörerna skickade ut Missing People, kom jag i mål efter 65,69. Tvärsist, precis som väntat. Fast det finns ju fördelar med små distrikt: sistaplatsen räckte till DM-silver i M40. Second place is indeed first loser.
Trots allt var tiden mindre värdelös än jag väntat mig. Jag tänkte innan att allt under 70 var godkänt och jag har ju inte valt att bli långdistansare av en slump.
Men man kanske skulle ta tag i det här med fartträning någon gång. Det borde faktiskt gå att göra något åt sengångarstilen, och det tar dessutom inte så lång tid att förbättra toppfart.
Under nedjoggen kunde jag i alla fall belåtet konstatera att vi långdistansare återhämtar oss jämförelsevis väl, eftersom Örevik samtidigt stod bakom läktaren och distribuerade sitt maginnehåll över asfalten. Men det kanske bara är vi som är dåliga på att ta ut oss ordentligt.
Hela loppet finns filmat, med visst fokus på Reintz. Men alla i orange verkar stå stilla i första kurvan.
Det är nog en rätt given slutsats. På fridrottsdagarna i mellanstadiet kom jag typ trea i årskullen på 1000 m efter en träning bestående av tedrickning och Fem-böcker. På 60 meter? 11,6 sista gången jag tog i. Det var så förödmjukande att följande år joggade jag mig igenom sprintgrenarna. En flashback kom för några år sedan när ett kompisgäng körde en sjukamp och jag lyckades komma sist på 100 m häck trots att en av de andra ramlat på en häck. Fast 800 vann jag med nästan 100 meter…
Härlig berättelse! Jag tror på devisen “Man vill det man kan.” Alltså inte “Man kan det man vill.” Förmodligen tycker du långdistans är roligt för det ger bra utdelning ref insatsen. Och du kommer troligtvis aldrig nånsin ta tag i det där med sprinten. Sad but true.
Tack! Det känns stort att veta att jag fått det även om jag krupit hela loppet på alla fyra. Fått och fått förresten, inte f-n fick jag nån medalj men det kanske var för att jag smet innan utdelningen.
Grattis till silvret:-)