Nytt år och nya mål. Detta kan stressa många. Jag är rätt avslappnad kring mina. Inte ens särskilt bekymrad över att min lapp med 7:45 på den dörr jag går ut genom varje dag sitter kvar. Faktum är att den suttit där flera år. Till och med klarat sig genom en lägenhetsrenovering. 7:45 är tiden jag vill springa 100 km på nästa gång. Men för att fixa det är det mycket som ska stämma. Energin. Banan. Temperaturen. Motivationen. Det måste helt enkelt vara rätt dag. Förra årets benbrott på två ställen bidrog inte heller till att lappen försvann eller blev utbytt. Det blev flera ultralopp, men målen fick omvärderas. Den 6 februari är det exakt ett år sedan. I år tänkte jag se till att slå personbästat. Antingen i Sydkorea i mars eller på SM 100 km i Halmstad i sommar.
Men man behöver inte ha en tid som mål. Genomförandet kan också vara målet. Och vägen dit. Om ni inte har sprungit en ultra innan. Kom till Halmstad under SM-veckan och testa. Utmana dig själv. Var med om att få uppleva den fantastiska känslan. Jag hoppas vi ska bli riktigt många, och är 100 km för långt finns det även möjlighet att springa 50 km. Stämningen är hög. Deltagarna är peppande. Jag längtar redan.
Tillbaka till mål och stress. I helgen var jag med en vän i Stockholm. Vi var på teater under fredag kväll och stannade över natt för att det så lämpligt fanns ett lopp att springa på lördagen. Jag skulle egentligen inte springa loppet utan jogga runt lite och heja på deltagarna. Min kompis skulle springa halvmaran och när vi åt frukost fick jag en idé. Frågade henne om hon ville bli pacad och klara sub1:40. Hon var på. Vi tog oss till Stadion. Jag efteranmälde mig. Sen var vi iväg. En bana på 1,5 kilometer och varvning inne på Stadion. Hon höll i. Jättestark hela vägen. Överträffade sig själv. Persade med dryga 4 min. Hennes lycka blev också min lycka. Eftersom detta blev bestämt precis innan loppet hann hon inte ens bli stressad eller nervös över målet. Hon bara gjorde det. Imponerande. Och kanske så man ska göra, istället för att ha sin lapp där på dörren.
Men jag tror ändå att den har ett värde. Den där lappen. Att leva med sitt mål. Det motiverar. Fast ta den inte på för stort allvar. Ha kul på vägen. Och de dagar eller tillfällen då du själv inte tänkt eller kan prestera. Hjälp en kompis. Har du inte testat att paca någon. Ha det som ett mål under 2020.
/Frida Södermark
0 Comments