Tänker på det där med fystestet vi gjorde ikväll på en utmaning jag nappat på via Facebook. Själva utmaningen (man ska förbättra sig över 10 veckors tid) hoppar jag över, träningen kolliderar med att jag och Sabina ska träna ihop. Men testet för att ta reda på vart man är nu var lite kul. Först lite okoordinerat hopp och studs, jag är verkligen kass på sånt. Men pulsen kom upp och vi blev lite varma.

Första övningen var knäböj, så många vi kunde på tid. Klurar på om jag inte hade kunnat klämma in en knäböj till så hade jag fått 100 jämt på 2 minuter. Men nej, jag tror faktiskt inte det. 99 är bra nog, jag kunde inte stå upp på flera minuter tack vare mjölksyran. Det gjorde inte ont eller så, benen bara tvärvägrade att lyda en lång stund.

Sen var det dags för armhävningar, bara 10 fick jag ihop men med tanke på att jag är tung fortfarande ska jag nog inte gnälla kanske. Men jag har kunnat göra fler. Över 25, i rad. på fötterna. I militäriskt rak stil. Tror inte de var lika snygga nu, och sista morrade jag upp. Utan killen som räknade högt hade jag kanske bangat vid 8, men jag ville ha tvåsiffrigt hade jag bestämt mig för och 8 är bevisligen inte tvåsiffrigt.

1 minut planka var också bättre än jag trodde. Jag slutade, inte för att jag blev trött i magen utan för att jag inte fick till magstödet som jag ville. Hellre än att riskera att göra mig illa klev jag ner, jag kände att jag inte hade magen med mig. Svårt att förklara men ni som kan göra en planka vet vad jag menar antagligen. Plankan är en dålig övning om man vill bevisa att man är stark i något. Jag hade gärna sett att de gjorde “Jävla Martin” (Deadbug) istället, den är tuff på riktigt.

Deras variant av idioten var jobbigast för benen, de blev aldrig sig lika igen efter knäböjen, så bara 22 vändor över gympasalen på 2 minuter. Onöjd med det, men det var sista rycket och benen lydda högst motvilligt i vändningarna. Underligt nog gick det fantastiskt bra att jogga däremot. Det märktes att det är en viss vana i det, att kunna springa med riktigt trötta ben. Vända, böja sig ner och toucha golvet och så var en helt annan sak. Det tyckte benen inte om. Men springa var grejer.

Lustigt det där.

Alltihop tog mindre än 45 minuter. Tidseffektivt sätt att köra slut på sig 🙂