Fick till ett helt fantastiskt pass i solen, det bara spritter i benen. Jag låg faktiskt inte på och kämpade speciellt hårt (förutom i några backar då), det bara gick så här bra ändå. Benen bara ville, det flöt så fint idag!

De första fem kilometrarna försökte jag hitta känslan, och benen och jag var då verkligen inte överens idag. Jag mallade mig lite mentalt när jag hittade 6:56 och 6:48 de två första kilometrarna för i schemat står det 6:40-6:50. Då slappnade jag av och blev nöjd med mig själv, och visp ökade farten följande 3km (6:30, 6:37, 6:25). 🙂

Den träliga backen upp förbi hallonbergen lugnade ner mig lite, 6:48 blev den sjätte kilometern och jag tänkte att nu kanske jag lugnat ner mig och fått sprätta av mig lite. Nu blir det rätt fart. Men runt Råstasjön höll jag faktiskt 6:10-6:17-tempo i 5 km och det trevliga är att trots farten höll sig pulsen snällt runt 150-154 ändå. Helt klart godkänt med tanke på att gångbanan där är vattensjuk grusväg!

Efter det kom jag upp på asfalten så då råkade jag dra iväg lite, följande kilometer (tolfte km) på 5:57 är lite väl fort men jag sansade mig en hel kilometer (6:21) innan jag skenade iväg igen (6:03) och sen var det ju bara spurten kvar (5:51) 😀

Nu är jag sjukt nöjd med mig själv och lite överraskad, för återigen blev det helt andra farter när jag lät kroppen bestämma. När känslan fick styra. Jag sneglade förvisso på klockan idag, både nyfiket och förskräckt, men jag hade ju lovat mig själv att gå på vad kroppen säger OAVSETT vad klockan har att säga om fart, distans och tid. Det var ett bra beslut att lita på kroppen.

Glad Påsk 🙂