Igår satte jag en bra tid på Vårruset, en tid jag skulle vara nöjd med under alla omständigheter och en tid jag är extra nöjd med
eftersom vaden inte sa ett pip under loppet. Tiden inkluderar ett besök i en
buske och en knytaskornastopp dessutom, jag förlorade säkert en hel minut trots
att jag snodde mig på så mycket jag kunde.

Jag sprang och kände efter,
ökade farten lite, kände efter och sökte. Snabbaste kilometern gick på 5:02 min
sen vågade jag inte gasa mer. Jag kände mig så stark, så evig på något vis att
jag inte vågade gasa fullt eftersom jag tänkte att jag kanske sliter av något i
min iver.

Pulsbandet åkte med i tvättmaskinen i veckan (30 grader
sporttvätt utan sköljmedel) inklusive sändarenheten, så jag vet inte om jag tror
på den när den påstår att jag snittade 91% av max och toppade på 96% för så
jobbigt kändes det inte. Jag sprang t om och kände att jag hade kunnat gasa mer,
om jag hade vågat. Jag andades tungt men inte väldigt tungt, och pulsen var hög
men eftersom jag inte tittade på klockan hade jag ingen aning om att den var
så hög.

Det kan också vara så att jag var så avslappnad och
kravbefriad att jag krämade ur precis så mycket ur kroppen som klockan påstår
med så lite mental ansträngning, och att jag hade fått en annan upplevelse om
jag hade försökt öka.

Idag är jag lite seg och småträig, men det är ju
inte så märkligt eftersom jag inte kunnat träna fart på flera veckor. Det är ett
litet mirakel att jag har så mycket fart i kroppen ändå som jag har med tanke på
hur träningen sett ut! Helt ofrivilligt ska tilläggas, det är inget jag hade
valt om jag hade fått välja.

Hoppas vaden uppför sig lika snällt på
lördag, då det är Stockholm Marathon!