Idag är första gången jag springer efter Midnattsloppet. Eftersom jag inte har sprungit på ett tag tänkte jag att det var lika bra att träna knäna igen. Så jag gick till gymmet efter att jag handlade lite mat på stan. Det kändes perfekt att gå och träna.

Den senaste tidens förbättrade matvanor har satt sina spår och jag märkte att jag kände mig mycket lättare när jag sprang på bandet. Jag kunde öka tempot på ett helt annat sätt, och jag tänkte att i och med att jag väger mindre så sliter det mindre på mina knän. Jag har mindre vikt att bära. Det var länge sedan jag sprang så fort som jag gjorde idag. Jag har lärt mig den hårda vägen. Nu känner jag inget behov längre att visa inför andra hur duktig jag är. Nu för tiden ska allt kännas bra. Det är ok, om det går lite långsamt. Jag måste ju bygga upp min kondition och kroppen måste anpassa sig försiktigt.

När jag sprang Midnattsloppet i Göteborg under 2012, kändes loppet underbart. Jag sprang inte så fort men det kändes otroligt skönt att inte ens tävla med sig själv, utan bara njuta och strunta i tiden.

Idag när jag sprang på bandet fick jag då och då en känsla av enorm tillfredställelse. Ungefär som att man hittar en punkt i sin träning som inte känns för ansträngande, utan som känns behaglig och samtidigt lite utmanande. Hemligheten, är att inte helt plötsligt börja kräva för mycket av sig själv. Det gör jag inte längre!

Sammanfattningen av denna dag, var att jag var överraskad över att jag kunde vara så disciplinerad med träningen och att jag kunde göra en stor variation på övningarna. Allt kändes bra! Jag älskar när det är lite folk, och jag älskar att gå in i min träning helt och hållet! Idag kändes det toppen! /MG