Placeringar säger inte mycket i dessa smålopp.

Årets Högklintslopp slutade med en tredjeplats, min bästa placering på flera år och näst bästa någonsin i detta lopp, men det var en ganska svag insats som i klen konkurrens räckte långt.

Med mor och far på besök fick jag för en gångs skull publikstöd i form av pappa och Gustav, som fanns vid start/mål men också åkte ut till svängen ner från Högklint. Även den skadade Fred och Kicki var ute och hejade och sånt piggar ju upp.

Själva loppet då? Med Fred och Henrik ute ur leken var Daniel en självklar vinnare så länge han höll sig på benen. Tommy skulle rimligen inte kunna hota bakifrån så tävlingens enda spänningsmoment på förhand var hur kampen mellan mig och Olof om andraplatsen skulle utspelas. Olofs form har ju varit minst sagt svajig detta år och sist vi möttes, i DM-halvmaran, slog jag honom ganska klart.

Man kan dock aldrig räkna bort den gamle grisbonden. Några enstaka svaga insatser till trots; man får inte glömma att det bara är tre år sedan Olof sprang en mara på 2:34 – nästan 20 minuter snabbare än mitt pers på distansen.

Efter start hängde Olof på Daniels rygg nästan som förr, på den inte allt för avlägsna tiden då tävlingar på Gotland var tvekamper mellan de båda bönderna och segern gick till den med starkaste dagsformen.

Jag bromsade mig själv för att inte lockas med på några dumheter. Min förhoppning var att det var just vad som drabbat Olof – en överskattning av dagens kapacitet som skulle kosta honom senare. Och då skulle jag vara redo att slå till.

På stigen bort från Kneippbyn släppte Olof Daniels rygg och jag tänkte helt enkelt försöka hålla luckan till Olof så konstant som möjligt på första halvan. det kan ha skiljt cirka fem sekunder mellan oss här och efter den första kilometern drog han inte längre ifrån.

I branten upp mot Högklint närmade jag mig så smått och var bara ett par meter efter när vi kom till klätterpartiet längst upp. När jag växlade ner till gång de sista två metrarna drog Olof iväg och mina ben var som stockar när jag kom över kanten. Det dröjde någon minut innan jag fick ordning på löpsteget igen och under den minuten avgjordes loppet.

Olof brände på ordentligt i nerförsbacken och även om jag börjat få upp farten när jag sprang förbi Gustav och pappa så kändes det tämligen kört när jag kom ner på rakan mot Fridhem och såg Olof långt framför mig. Fred ropade att jag skulle tänka på taggtråden jag ätit till frukost, men om sanningen ska fram hade det nog mest blivit rostat bröd med marmelad.

Resten av hemvägen blev händelselös. Efteråt sade Olof att han varit orolig att bli upphunnen i backen vid Fridhem, där han haft det tungt, men avståndet var helt enkelt för stort för att jag skulle uppleva någon kontakt.

27:50 var, tror jag, min sämsta tid sedan 2008 och luckan till Olof blev till sist 36 sekunder. Olof som, händelsevis, sprang på nästan exakt samma tid som jag gjorde i fjol (27:14 respektive 27:15). Så inte borde han ha varit ouppnåelig, det vara bara jag som inte lyckades prestera. Som vanligt detta år så har jag väldigt svårt att hålla min fart och som vanligt detta år vek jag ner mig när det började ta emot.

Mer taggtråd. Jag hörde dig, Fred.