?I järnjungfruns skugga

20 July 2014

Det finns de som tror att Henrik inte tål värme, men det är naturligtvis ett missförstånd.
Han är i själva verket allergisk mot att bli omsprungen av mig. 

De senaste två gångerna det skett har det krävts sjukhusvård. När han kommit först har det aldrig hänt, så sambandet är solklart.
Inte konstigt att han kämpar så för att alltid ha mig bakom sig – han är livrädd för konsekvenserna. 

Om detta visste vi förstås, i vanlig ordning, ingenting när vi beredde oss för start. I så fall hade vi ju kunnat stanna hemma och dricka rosé medan vi tittade på solnedgången i havet. Hmm, ingen dum idé? 

Starten i Jungfruloppet är spännande i så motto att ingen tycks veta var den ska vara. Den flyttar lite fram och tillbaka från år till år, till irritation för oss stammisar som tycker det är kul att jämföra våra resultat år från år. Men som tur var befann sig linjen i år nästan på samma ställe som för två år sedan, det vill säga det år som är min måttstock. Fjolårets totalfiasko tar vi och stryker från böckerna nu, va? 

Det var kanske 24 grader och sol vid start klockan och en viss motvind, fast det gör ju inte så mycket i skogen. I väg bar det i alla fall och jag försökte ligga lite lågt i början. Jag nådde krönet på startbacken kring tionde plats, men då är det ju alltid några överambitiösa rookies med ut ur fållan. Några ryggar föll med andra ord snabbt tillbaka och när vi kom till öppningen vid Jungfrun (anmärkning för fastlänningar: en stor jävla rauk) hade jag kanske 7-8 meter fram till en vit misstänkt orienterarrygg med texten Söders. 

Även Söders bedarrade så smått när stigen blev knixig och jävlig igen. Precis när jag kommit ikapp och skulle börja fundera över lämplig omkörningsplats valde Söders att flyga en bit för att inta framstupa sidoläge över en rot. Jag hoppade över och frågade om han levde, vilket han klarade att svara ja på. Han var snabbt uppe och föll in bakom mig. 

Det dröjde nog inte mer än ett par minuter förrän han så när hade fått uppleva en repris, fast ur ett mer gynnsamt perspektiv. Jag snavade nämligen också och var oerhört nära att bjuda på en liten akrobatuppvisning i skogen. 

Söders tappade snart och jag riktade blick och uppmärksamhet ditåt den lämpligen bör riktas, nämligen framåt (98 procent av uppmärksamheten bör i och för sig alltid ägnas åt marken närmast framför fötterna i Jungfruloppet, vilket möjligen framgått av skildringen så här långt). 

Henrik var inte många sekunder framför och jag hade tänkt att försöka bita mig fast i hans baksug så länge som möjligt. Tre kilometer in i loppet klockade jag luckan till sju sekunder och tänkte försöka hålla den intakt, men jag kände att pulsen rusat iväg till en ohållbar nivå och halade raskt fram Plan B ur tajtsfickan. 

Denna genialiska plan gick i all enkelhet ut på att försöka överleva första milen för att sedan se vad som hände på sista tre kilometrarna. Arméer har gått i fält på betydligt sämre planer än så.
Henrik seglade mycket riktigt i väg och efter ett tag skymtade jag bara hans orangea linne mellan träden ibland. Efter halvvägspasseringen var nog luckan minst 15, kanske 20 sekunder. 

Bakåt verkade det lugnt och jag försökte helt enkelt hålla farten uppe så avspänt som det är möjligt på Jungfruloppets osannolikt svårsprungna stigar.
Tålamodet belönades när cirka fyra kilometer återstod. Plötsligt fanns Henrik där igen och jag konstaterade upprymt att jag måste ha vänt trenden. 11-12 sekunder är ganska mycket, men om jag hämtat in fem sekunder redan fanns det plötsligt något att springa för. 

Jag tog flera mätpunkter under kommande kilometrar och mycket riktigt krympte luckan stadigt.
Med knappt två kilometer kvar var jag ikapp och gjorde ett halvhjärtat omkörningsförsök. Henrik svarade dock och då klev jag in bakom honom och lät honom klyva vinden när vi nu kommit ut på de öppnare delarna utmed havet. 

Pigga steg bakifrån fick mig att tro att gamle Söders bidat sin tid för en återkomst men det visade sig vara en helt annan vitklädd orienterare som svepte förbi med friska kliv.
Det var med ångestblandad tillförsikt jag väntade på svängen upp i skogen mot mål – 500 meters bitvis brutal uppförsbacke som avslutning på 13 km tuff terräng är jobbigt nog utan direkt avgörande spurtduell.  

Då hände plötsligt något väldigt oväntat. Henrik, som säkert sprungit detta lopp minst lika många gånger som jag, vek av till vänster 100 meter för tidigt. Han ropade “är det här?” och jag som först instinktivt följde efter tittade upp och konstaterade att vi skulle rakt fram. Jag vände och ropade “nej, häråt” och älgade sedan på för allt jag hade. 

Henrik verkade ha tappat suget vid felnavigeringen för han fanns inte i mitt direkta baksug, så jag riktade uppmärksamheten mot mr White. Hur mycket krut hade han kvar i bössan efter att ha jagat i kapp oss? 

Ganska lagom mycket, visade det sig. Jag kunde hänga på, jag kunde närma mig men jag kunde inte komma om. I takt med att backen mot mål tilltog i ondska gick jag över i något sorts rent överlevnadstillstånd medan syran pumpade i hela kroppen. Klockan hade jag ingen koll på alls utan det handlade bara om att ta sig till mållinjen och ramla över den. 

Efter att ha kramat gräset en stund lyckades jag ändå förmå mig att titta på klockan. 49:38. Nästan 20 sekunder snabbare än min tidigare bästanotering från i förrfjol och tillräckligt för en sjätteplats. 

Strax efter att ha tagit in det började jag fundera över vart 17 Henrik tagit vägen. Hade han gått i mål medan jag var indisponibel och sedan förflyttat sig? Nix, ingen hade sett honom gå i mål. 
Nästan en halvtimme efter min målgång kom en vandrande vålnad upp i målfållan, framledd av sin dotter och med en flaska saltvatten i handen. Han vågade inte sätta sig eller lägga sig utan ville bara ha en ambulanstransport till akuten. En något avslagen avrundning på en i övrigt prima kväll. 

Henrik blev inlagd och undersökt på längden och tvären, men tack och lov hittade de inga andra fel än vätskebrist. Och troligen samma mentala defekt som vi alla bär på, den där envisheten som får en långdistansare att mala på långt efter att vartenda signalsystem i kroppen slagit om till rött.

Pannben, tror jag det kallas.

4 Comments

  1. jesper

    070 578 30 90 Imorgon ska vi ut med båten till någon närliggande ö. Men skicka ditt nummer så kan jag försöka ringa dig också!

    Reply
  2. Tomas

    Vad har du för tlf #?

    Reply
  3. Tomas

    Vi åker ut nu i kväll. Är du morgonpigg? Jag brukar kuta supertidigt, typ strax efter 6…

    Reply
  4. jesper

    Grattis till ditt Pers! Otäckt med Henrik bara…. Om du/ni tar er till Kyllaj hör av dig så springer jag gärna ett pass med.dig. Dock inte för hårt då du verkar vara i fin form.

    Reply

Submit a Comment

Please Login to Comment.

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Frida Södermark: Mara med Klara

Inte trodde jag att det så snart efter Klaras födsel skulle bli tal om mara. Men om två veckor ganska exakt så är det dags och med ett snabbare mål...

paceUP! Nyhetsbrev – augusti 2022

Augusti månad och vi är tillbaka efter en välförtjänt sommarledighet 🙂 Det är nu vi förväntas vara pigga och ska kunna prestera som aldrig förr, och...

Coast to Coast USA – på cykel!

Jonas Albäck har gjort en ’Coast to Coast’ på cykel och ligger efter det etta i paceUP!s Topp 100 liga. Vi fick möjligheten att intervjua honom om...

Intervju med vinnaren av den 3:e säsongen 2021!

STORT grattis till Kjell-Arne, vinnaren av den 3:e paceUP!-säsongen 2021! Här kommer en kort intervju med vinnaren: Namn: Kjell-Arne Ålder: 73 år...

Intervju med vinnaren av den 2:a säsongen 2021!

STORT grattis till Anna, vinnaren av den 2:a paceUP!-säsongen 2021! Här kommer en kort intervju med vinnaren: Namn: Anna Rolin Ålder: 53...

Jennys Sommarutmaning

Idag är sista dagen av Frida Södermarks Sommarutmaning, så glöm inte att logga dina sista pass idag 🌼. Varje aktivitet är en chans att vinna!...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Frida Södermark: Mara med Klara

Inte trodde jag att det så snart efter Klaras födsel skulle bli tal om mara. Men om två veckor ganska exakt så är det dags och med ett snabbare mål...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.