Nu är det bevisat… det går att komma ur Funbeat träsket och bli av med beroendet. Efter att ha varit helt ren och fri från abstinens i nästan 1,5 år nu så känner jag det är dags för ett litet återfall. Jag har ju bevisat att jag kan sluta när jag vill…

Det hela började på hösten 2009. En krånglande höft som bara blev värre. Lidingöloppet blev en pina och Växjö maraton gick på ren vilja… sedan vila nytt försök och så var cirkusen igång. Rapporteringarna på FB blev uteslutande av typen ”kändes skit…”, ”ont igen…”, ”långsamt och smärtsamt…”, ”Aj…” ”Blä…”. Allt det positiva försvann från löpningen och vem är intresserad av att läsa negativa rapporter, samtidigt som jag fick stå ut med alla andras positiva inlägg. Beslutet fattades och jag gav tusan i att rapportera. Givetvis mest för att skona er alla från ”neggots” klagan…

2010 blev ett mellanår. För lite träning, rehab, kiropraktor och för mycket jobb. Lyckades dock genomföra några lopp. Vasaloppet gick bra och skidåkning blev ett bra komplement till löpningen då höften inte gjorde ont. 7:40 på FM Vasan var jag mer än nöjd med… trotts att någon päls hällt hydraulolja i spåret…
Stockholm maraton genomfördes i solsken och trevligt sällskap. Med målet inställt på sub 4h så kändes ett jämt lopp på 3.44 som en seger.
Höstens begivenhet blev det då sedan länge bokade Berlin Maraton. Även här siktet inställt på sub 4h vilket gjorde att ett negativt genomfört lopp på 3.46 kändes kanon. Sista 1.2km gick i 4 min tempo i en vansinnesspurt med ett leende på läpparna mot Brandenburger Tor…
Måste medge att även om tiderna inte kändes bra så var dessa två maraton mina behagligaste och mest njutningsfulla. Att gå ut i starten förutsättningslöst utan krav eller tankar på PB, lyssna på kroppen, njuta av omgivningarna, prata med och peppa andra tävlande och spara krafterna till sista milen var en hit.
Sista loppet blev Jämjöhalvan där jag tog på mig att coacha en kollega under 1:50 vilket vi lyckades med en dryg minuts marginal. Ett lagom tempo och en seger så god som någon annan för min del.

2011 inleddes med enbart skidträning den lilla tid jag fick över. Fick ihop nästan 30 mil på snö innan Vasaloppet vilket var nytt rekord (0 mil på rullskidor, vilket även det är nytt rekord ;-). Tog mig i mål på 7:42. Super bra fäste och super dåligt glid… vilket kanske tog ut varandra. Kom i efteranalysen fram till att alla mina extra kilon trycker ihop spannet för mycket… rätt åt mig med andra ord. Hur som nöjd och glad att ha kommit under 8h och älggrytan och whiskyn efteråt var minst lika god som tidigare år…

Efter detta skulle jag köra löpning för hela slanten… och där gick det åt helsike när verkligheten uppenbarade sig. Med prioriteringsordningen 1. familjen, 2. jobbet, 3. ombyggnad huset och 4. träning kan ni räkna ut resten själva. Så här sitter jag nu med 10 kilo extra pondus, ett snitt på kanske 10km per vecka sedan februari och löpskor som dör av ålder istället för slitage… cykeln har inte ens varit ute ur garaget ännu.

Så vad händer nu då? Jo, en anmälan jag gjort ett år tidigare och att envist vägra att ha DNS i starlistan tillsammans med vägran att bryta en svit gör att jag kommer ställa upp i Stockholm maraton även i år. Målsättning? Får bli att ta mig i mål på hörntänderna… stanna upp och lukta på blommorna och njuta så länger det går.

Så nu sitter jag här på ännu en tjänsteresa och lägger upp en träningsplan för att på 3 veckor träna upp mig för Stockholm maraton (kanske skall sälja lösningen till Szalkai om jag persar ;-). Men det finns ju ett liv med träning även efter Stockholm, och kommer man bara igång så… vem vet vad som kan hända i Växjö i höst.

Nu kommer jag i alla fall att rapportera på FB igen och försöka ta tag i mitt liv efter bästa förmåga. Behöver en spark i arslet och lite peppning för att på sikt kunna springa ultra med ”gubbgänget” vilket nu är mitt mål.

Puh… då var det äntligen gjort. Slut på negativa rapporter, vi ses i Sthlm!