I mars och april sprang jag snubblande nära 300km i månaden, och planen var att maj skulle bli ungefär lika lång.
Men det var förstås innan vaden tyckte jag var ett kräk och hotade att säga upp sig som muskel.
Knappt 60km har det blivit hittills, så med lite god vilja och tur blir det åtminstone över 100km.
Å andra sidan skiter jag i det egentligen, så länge jag kan springa. Statistiken är roligt, men inte så rolig att jag är beredd att riskera något för den. På den punkten är prioriteringarna glasklara för min del.
Vaden uppför sig, men jag litar inte på den. Hur länge det ska ta innan jag törs lita på den vet jag inte, men under tiden springer jag lite saktare, lite kortare och mycket försiktigare. Jag kör min styrka och masserar, stretchar, rehabtränar och håller tummarna.
Jag har ingen som helst erfarenhet av sånt här, så jag går på känn och chansar mig fram.
Njae, det är bara en reaktion på att vaden gjort ont. En plan hade varit utarbetad med antal pass, hur långt osv. 🙂
Men eftersom jag inte vet riktigt vad det är jag råkat ut för kan jag inte planera, så då får jag höfta och chansa bäst jag kan 🙂
Men det är väl en plan att springa saktare, kortare och försiktigare?
För att citera jokern: “Do I look like a guy with av plan?” 🙂
Ledsen, men jag har ingen plan alls utan chansar lite från dag till dag 🙂
Det låter som att du har en bra plan iallafall så det går säkert bra. Det viktigaste måste ju vara att ta det lugnt och inte göra något förhastat. Jag har inga större erfarenheter heller, haft lite småont i knäna någon gång efter att jag dragit på för snabbt i nerförsbacke och när jag nyss hade börjat springa hade jag länge ont i vristerna främst i uppförsbackar så då gick jag jämt när det gick uppför, då höll de sig ganska lugna…