Ja men som ni har vĂ€ntat, va?! đ Ăntligen en race report för Ironman Austria. Som ju gick av stapeln för sĂ„ lĂ€ngesedan som slutet juni. Först lite siffror i all enkelhet:
10:49:34
Swim 1:20:04, helt ok för att va mig men ganska kasst i sub-11-sammanhang…
T1: 8:20, sjukt lÄngsamt, vad gör jag i det dÀr tÀltet?!
Bike: 5:24:50, riktigt bra pÄ en sÄ pass kuperad bana. 33,3 km/h i snitt pÄ 18 mil solocykling med 1700 höjdmeter
T2: 6:25, fan Ànnu sÀmre Àn T1. HÀr ska man ju bara byta skor Ä ta av sig en hjÀlm kan man tycka.
Run: 3:49:55, helt ok tid egentligen. Men borde kunna va 10-15 min snabbare. VÀrmen (29 i skuggan) och den hÄrda cyklingen kom dock ikapp mig.
Riktigt nöjd med 10:49. Jag Àr trots all en triathlon-novis som tog sina första crawl-tag för bara tre Är sen. Nöjd Àven mot bakgrund av att sista tiden fram mot race kÀndes lite skakig med en skadad tÄ och ett sprucket revben.
Drömmen var förvisso att gÄ under 11 timmar (vilket jag för tre Är sen vid min triathlondebut hade skrattat gott och skakat pÄ huvudet Ät för övrigt) men det hade blivit betydligt mindre trÀning i Är Àn i fjol (dÄ jag premiÀr-gnetade Ironman pÄ 11:05).
Anledningen till denna mindre mÀngd trÀning var dock alldeles underbar, dvs lilla Majken. Jag tror, ja faktiskt pÄ fullt allvar, att de dryga 50 timmarna mindre trÀning sista halvÄret fram till race (7 timmar/vecka i Är jfrt med 9 timmar/vecka ifjol) lÀtt uppvÀgdes av att rent mentalt mÄ sÄ bra av att ha blivit farsa till en hÀrlig liten tjej. Man kan inte nog understryka hur bra man tar till sig trÀningen nÀr man Àr i balans och mÄr bra.
Före start
Det Àr en hÀrlig cirkus före start. Nervositet, förvÀntan och total förvirring (orsakad av nÀmnda nervositet inte minst). För er som inte varit med om de tvÄ, tre timmarna före en Ironman-start gÄr det inte riktigt att förestÀlla sig hur puckad man Àr. Det Àr ju inte bara hitta vÀgen till sitt startled i en löptÀvling. HÀr ska man pumpa dÀck, hÄlla ordning pÄ vilka grejer som ska i vilken ombytespÄse (swim-to-bike, bike-to-run eller efter-mÄlgÄng-pÄsen), ge sig tid att Äla sig i sin neoprendrÀkt samt (inte minst) ha hunnit gÄ pÄ dass innan denna zippas upp och fan vet allt.
Ok att man fÄr rÀtt skor i rÀtt pÄse ganska lÀtt (detta har man ju dessutom gjort kvÀllen innan vid check-in). Men behovet av att gÄ igenom allt i huvudet 1000 (ja minst) gÄnger extra samt fysiskt kontrollera att rÀtt grejer verkligen Àr i pÄsarna nÄr tvÄngsmÀssiga höjder. Alla triathleter som anser sig behöva ngt sÄ nÀr koll pÄ grejerna i vÀxelzonen torde, just dÀr och dÄ, lida av en mer eller mindre allvarlig form av obsessive compulsive disorder.
AlltsÄ har race-kamrat Fredrik och jag tagit ett av de viktigare besluten denna dag. NÀrmare bestÀmt att vara dÀr i tid. Man mÄste ju dubbelkolla att ens tidigare trippelkoll faktiskt var kollad.
I korthet gÄr det hela till som sÄ att man tar sig till det gigantiska vÀxlingsomrÄdet dÀr 3000 sjukt dyra cyklar stÄtt parkerade över natten (man checkar in cykel och ombytessÀckar redan dagen före) bevakade av x antal vakter och nÀstan lika mÄnga schÀferhundar. Bara det faktum att man tvingats lÀmna sin ohemult dyra cykel ute över natten har ju bidragit till nÀmnda dÄliga sömn.
VĂ€l pĂ„ plats börjar man med att pumpa upp dĂ€cken till race-tryck. I mitt fall ca 8 bar. Anledningen till att man gör detta först pĂ„ race-day-morgonen Ă€r att sĂ„ hĂ„rt pumpade slangar/dĂ€ck kan explodera nĂ€r de stĂ„r i vĂ€rmen frĂ„n ca 15-tiden dagen före till start. Och nej: 8 bar pĂ„ 80 mm höga ĂŒber-styva carbonfĂ€lgar och tri-hoj Ă€r pĂ„ intet sĂ€tt det bekvĂ€maste viset att förflytta sig 18 mil. Men det Ă€r snabbt och punka-förebyggande.
DÀrefter i med vatten i flaskorna pÄ cykeln och fyll gels, bars och annan energi i ramvÀskan. PÄ med cykel-gps och kolla en gÄng till sÄ att extraslangar och mini-pump Àr med i hÀndelse av punka lÀngs vÀgen. Och sen kolla en gÄng till. Och kanske en gÄng till för sÀkerhets skull.
Vidare till omklĂ€dningssĂ€ckarna för swim-to-bike och bike-to-run för att kolla dessa en extra gĂ„ng (vilket Ă€r onödigt egentligen eftersom du redan kollat dem 200 gĂ„nger (minst) i samband med att du hĂ€ngde dem dĂ€r dagen före). I med en vattenflaska i swim-to-bike för att kunna skölja av fötterna efter barfotalöpningen frĂ„n swim exit. I med lite extra energi i samma sĂ€ck i form av energikakor du inte velat ha haft liggande i solen sen igĂ„r eftermiddag. Min bike-to-run sĂ€ck Ă€r redan klar sedan dagen innan eftersom jag bara kör gels pĂ„ löpningen (som klarar sig ute i nĂ„gra timmar) och ingen fast föda. Det innebĂ€r dock inte att jag inte kollar den igen en gĂ„ng till…
Efter att man (till slut) blivit klar med sitt anala beteende i vĂ€xelzonen Ă€r nĂ€sta utmaning att hitta ett dass (och fĂ„ gjort nĂ€sta anala beteende… tadaaaa… eeeh…). Men detta gĂ„r faktiskt ganska bra. JĂ€mfört med t.ex. en vanlig maraton Ă€r det ju betydligt fĂ€rre mĂ€nniskor som ger sig pĂ„, och fĂ„r plats i, en Ironman sĂ„ det Ă€r ett hanterbart vimmel. Alla som simmat tillsammans med 2999 andra personer vet dock att allt Ă€r relativt nĂ€r det handlar om hur mĂ„nga 3000 personer faktiskt kĂ€nns som. NĂ€r man letar baja-maja Ă€r 3000 personer inte nödvĂ€ndigtvis katastrof. NĂ€r man ska simma tillsammans sĂ„ fort man kan Ă€r 3000 personer vĂ€ldigt, vĂ€ldigt mycket.
NÄvÀl: efter fipplandet i vÀxelzoner och diverse naturbehov ÄterstÄr inget annat Àn att konfrontera verkligheten. Dvs inse att man snart ska ge sig ivÀg. Man lÀmnar sin tredje och sista pÄse, den med efter-race-klÀderna, och börjar sÄ smÄtt slingra sig i vÄtdrÀkten. DÀrefter smyger man ivÀg ner till swim start. VÀrmer upp i vattnet ca 10 minuter för att fÄ bort lite nervositet och fÄ upp lite rörelse i musklerna trots att det Àr sÄ tidigt pÄ morgonen.
Och sen stĂ„r man till slut dĂ„ dĂ€r igen… Ett par minuter före starten av en Ironman. Och börjar fundera lite kring hur satans lĂ„ng dag det faktiskt ska bli. Men sen inser man att det gör ju ingen nytta att tĂ€nka pĂ„ hela den dĂ€r lĂ„nga dan. Nu gĂ€ller det att foka pĂ„ en sak i taget. Komma igĂ„ng bra pĂ„ simningen. Sikta första bojen en dryg km ut i sjön. Inte fĂ„ panik nĂ€r man blir sparkad i magen, slagen i ansiktet och nertryckt under vattnet och inte kan andas alls i den rytm man tĂ€nkt. Bara ta det lugnt. Man vinner ingen tid pĂ„ att stressa i vattnet. Det kostar bara teknik och riskerar att sluta med tre liter sjövatten i lungorna…
Swim
Simningen gĂ„r inledningsvis bĂ€ttre Ă€n jag vĂ„gat hoppas. Hittar rytmen fint. RejĂ€lt trĂ„ngt men Ă€ndĂ„ ok för att vara starten av en Ironman dĂ€r alla Ă€r galet taggade och mer Ă€n lovligt tĂ€vlingsinriktade. Man fĂ„r sparkar och blir översimmad och simmar in i andra och nitar ngn i ansiktet med armbĂ„gen etc. Men det Ă€r man beredd pĂ„. Hur sjukt trĂ„ngt det skulle bli i kanalen de avslutande 900 metrarna visste jag dock inte i detta lĂ€ge…
Ut till första boj gÄr riktigt bra. Ca 1,3 km. HÄller bÀttre tempo Àn tÀnkt fart. Medveten om att jag kommer att tappa fokus och teknik mot slutet sÄ försöker bygga upp en buffert. Tar ut kurvan runt första bojen rÀtt stort och hamnar lite vÀl lÄngt till höger bort mot andra bojen som Àr ytterligare ca 700 meter bort. Men ingen katastrof. Har det hellre lite lugnt runt mig Àn simmar nÀrmsta vÀgen.
I det hĂ€r lĂ€get Ă€r det dock inte alls sĂ€rskilt lugnt lĂ€ngre… Till skillnad mot förra Ă„ret Ă€r det vĂ„gstarter i Ă„r. Dvs efter proffsen och en fast-swimmers-vĂ„g startar de olika Ă„ldersgrupperna med 3 minuters mellanrum. Detta för att fĂ„ bort lite av kaoset just vid start, samt försöka fĂ„ en lite bĂ€ttre spridning under cyklingen. Fredrik och jag Ă€r i 40-45-Ă„rs-vĂ„gen. Den första ordinarie vĂ„gen (tillika den största (ja det Ă€r faktiskt flest deltagare i Male 40-45 pĂ„ en Ironman…)) vilket innebĂ€r att jag som medelmĂ„ttig simmare obönhörligen kommer att bli ikapp-, om- och översimmad av starkare simmare frĂ„n de senare startvĂ„gorna.
VĂ„gsystemet fungerar bra i starten och under första sĂ€g 1-1,5 km för mig… Men sen kommer det andra fĂ€rger pĂ„ badmössorna som inte har mkt till övers för lĂ„ngsammare simmare. Haha… Det blir djungelns lag ute i vattnet. Folk simmar bokstavligen rakt över en. Inte för att man Ă€r elak utan för att det Ă€r sĂ„ förbannat svĂ„rt att hĂ„lla koll och navigera i öppet vatten med en sol som precis gĂ„tt upp och ligger lĂ„gt över sjön och speglar sig.
I detta lĂ€ge finns naturligtvis alla ingredienser för viss panik… Lyckas dock behĂ„lla lugnet vĂ€ldigt bra och gneta pĂ„ i min egen fart och ta min plats i vattnet. Trots en liten bĂ„ge fram till andra bojen hĂ„ller jag tĂ€nkt fart och lite till.
Men nu vet jag ju vad som vĂ€ntar… Totalt kaos tillbaka mot stranden in i den uppĂ„tgĂ„ende solen. Helt, ja verkligen helt, omöjligt att navigera för orutinerade open-water-simmare. Planen Ă€r att ha lĂ€rt mig lite frĂ„n förra Ă„ret och ta mer eget vatten ut till höger. GĂ„ upp med huvudet mer sĂ€llen för att sighta. HĂ„lla tekniken bĂ€ttre.
Detta fungerar alldeles utmÀrkt! Jag hittar eget vatten till höger och navigerar mkt mer sÀllan Àn Äret innan och hÄller tekniken förvÄnansvÀrt bra mellan kilometer tvÄ och tre.
Anledningen till detta Ă€r dock att jag simmar galet lĂ„ngt ut till höger. Haha… Verkligen galet lĂ„ngt ut. NĂ€r jag till slut verkligen tar mig tid att kolla ordentligt var jag har alla medtĂ€vlare bortĂ„t vĂ€nster simmar de sĂ€kert 100-150 meter vĂ€nster om mig. Jisses… Min gps sa att jag simmade 4,1 km och inte 3,8 som banan mĂ€ter đ Men dĂ€r och dĂ„ Ă€r det ju som det Ă€r med det. Det ger ju inget att stressa tillbaka mot ideallinjen just nu utan se till att fortsĂ€tta jobba enligt plan. Mer ostörd och med bĂ€ttre teknik gör det inte sĂ„ mkt att det blir lite lĂ€ngre. TidsmĂ€ssigt tar det ut varandra och man undviker incidenter, tĂ€nker jag.
Sanningen torde vÀl vara att det kostade mig tid att navigera sÄ illa. Men samtidigt kÀnde jag mig uppenbart frÀschare efter ca 3 km i Är Àn i fjol. Tror dessutom det var vÀldigt mÄnga fler Àn jag som simmade ca 200 meter lÀngre minst i och med navigeringsproblemen in i solen mellan km tvÄ och km tre.
NĂ„vĂ€l… Denna halvdana navigering var inget mot den reality-check jag fick avseende hur mĂ„nga mĂ€nniskor det faktiskt var i vattnet nĂ€r jag gick in i kanalen. Sista ca 900 metrarna i IM Austria simmas i Lendkanal. Denna 10 meter breda kanal ger en hĂ€rlig kĂ€nsla av fart och innebĂ€r att man fĂ„r ett publikstöd som Ă€r ganska ovanligt vid open-water. Men det innebĂ€r samtidigt att det blir osannolikt trĂ„ngt.
Detta Är med vÄgstarter och bÀttre simning lÄg jag ju lÀngre fram i fÀltet Àn Äret innan. Skillnaden pÄ hur trÄngt det var i Är var enorm. Folk överallt. Haha. Helt tokigt.
Men i och med att man vet att man Ă€r pĂ„ sluttampen av simningen lyckas man pĂ„ ngt sĂ€tt bita ihop och hantera kallsuparna med grumligt vatten och folk som simmar över en. I Ă€rlighetens namn ska Ă€ven sĂ€gas att all denna trĂ€ngsel och alla simmare Ă€ven ute i det öppna vattnet hjĂ€lper en att ta i lite extra. Dels ger det en race-kĂ€nsla som gör att man gĂ„r pĂ„ hĂ„rdare Ă€n pĂ„ trĂ€ning, dels hjĂ€lper det att ligga âpĂ„ nĂ„gons fötterâ och drafta. Och inne i kanalen simmar man sĂ„ fort man kan av ren sjĂ€lvbevarelsedrift för att överleva och bara fĂ„ slut pĂ„ brĂ„ket dĂ€r i kanalen. Haha.
Sen kommer den, 90-graders-kurvan som leder simningen upp pÄ rampen vid Hotel Seepark. Ett satans liv pÄ publiken. SÀkert 20-25 funktionÀrer som drar upp snurriga simmare ur vattnet. Sen den lustiga barfotadansen frÄn swim exit in i transition. Dessa ca 600 meter Àr ingen lek sÄ vimsig som man Àr efter att ha legat horisontellt och i ett annat element sÄ pass lÀnge. Raglar som ett fyllo inledningsvis samtidigt som man ska försöka krÄngla sig ur vÄtdrÀkten ner till höfterna.
Men det Àr ganska lÄngt frÄn swim exit till cykeln sÄ ingen stress. Man hinner fippla upp vÄtdrÀkten och fÄ av sig badmössa och goggles i hyfsat god ordning nÀr man sprungit hundra meter eller sÄ och hittat benen lite bÀttre.
Transition 1
Sen vidtar min absolut sĂ€msta disciplin har det visat sig. Att byta gren… Fan vet vad jag hĂ„ller pĂ„ med men det tar alldeles för lĂ„ng tid bĂ„de swim-to-bike och bike-to-run. Förvisso har IM Austria inte den snabbaste swim-to-bike eftersom man springer nĂ„ra hundra meter frĂ„n swim exit. Det Ă€r ju heller inte hela vĂ€rlden pĂ„ en sĂ„ lĂ„ng dag som en Ironman. Men Ă€ndĂ„ lite irriterande.
I Ă„r skyller jag pĂ„ att jag tog mig tid i bĂ€gge transitions att smörja i mig med solskydd i hettan. Ville inte rĂ„ka ut för den typen av överhettning jag var nĂ€ra att gĂ„ pĂ„ mig sista biten ifjol. Men rent generellt Ă€r jag för lĂ„ngsam och för noggrann i vĂ€xelzonerna… Egentligen ska man ju bara göra: av med badmössa goggles och vĂ€tdrĂ€kt. KrĂ€ma in Ă€ndalykten med Fire Protector. PĂ„ med strumpor, cykelbyxor, dito skor, hjĂ€lm, solglajjer, nummerlappsbĂ€lte och kleta pĂ„ nĂ€mnda solkrĂ€m. Resten sitter ju pĂ„ cykeln redan. Hur svĂ„rt kan det va?
NĂ„vĂ€l… Jag hade ju simmat 6:30 snabbare Ă€n ifjol samt var i alla fall inte lĂ„ngsammare i T1 det hĂ€r Ă„ret sĂ„ ut pĂ„ cyklingen ca 7 minuter före fjolĂ„rsresultatet (11:05). Vilket ju var bra eftersom jag nĂ„nstans Ă€ndĂ„ hoppades pĂ„ att kanske, kanske kunna göra sub-11.
Bike
Sen var det ju dĂ„ dags för 18 mil cykel. Ren glĂ€dje visade sig detta bli! Eller ja… NĂ€stan… I alla fall ibland. Eller Ă„tminsonte ren glĂ€dje blandad med en hel del smĂ€rta och pannben :). Ni som gjort en Ironman (eller en kortare triahtlon med för den delen) kĂ€nner igen den hĂ€rliga kĂ€nslan nĂ€r man inser att cykelbenen Ă€r dĂ€r. Den hĂ€r dagen var de det. DĂ€r. Direkt.
Upp i fart och sen 18 mil och 1700 höjdmeter solocykling pÄ 5:24:50. Vilket motsvarar knappa 33,3 km/h i snitt. I mitt sub-11-scenario hade jag hoppats pÄ en cykling pÄ 5:35. RÀtt skönt sÄledes att sÀtta tio minuter bÀttre! I nÀmnda scenario hade jag dock rÀknat med fem minuter snabbare i transition iofs, men det Àr ju en annan historia.
Om 18 mil solocykling finns ju inte sÄ mkt att förtÀlja mer Àn att det tar den tid det tar. Man trampar ivÀg hög pÄ adrenalin frÄn att ha klarat simningen bra och att vara ute pÄ ngt man Àr bÀttre pÄ Àn att simma. VÄgstarterna hade gjort att det var mycket fler bra cyklister runt mig det hÀr Äret Àn förra nÀr jag kom upp ganska lÄngt bak ur vattnet.
Disciplinen pĂ„ 10-metersregeln vad gĂ€ller avstĂ„nd till framförvarande (det Ă€r, vilket möjligen Ă€r bekant, alltsĂ„ förbjudet att köra i klunga och ta vindskydd) och 30 sekunder att avsluta omkörning hölls vĂ€l sĂ„ dĂ€r pĂ„ sina hĂ„ll. MĂ„ste dock sĂ€ga att jag tycker det hölls bĂ€ttre bland oss som snittade farter pĂ„ 33-35 km/h Ă€n de som lĂ„g runt 29-30 km/h… Körde (ensam) om mĂ„nga lĂ„ngsammare cyklister som lĂ„g i grupp. Och blev Ă€ven omcyklad av vissa snabbare som dock dĂ„ kom solo.
I uppförsbackarna bli det ju obönhörligen trafikstockning. Men det gör ju inget eftersom dessa trÀngsel-backar pÄ den kuperade IM Austria-banan Àr sÄ branta att det inte ger ngn fördel att ligga i vindskydd.
Jag kör min beprövade taktik: sakta i uppförsbackarna. Sen som en mungo pĂ„ speed utförs. LĂ„ngt ifrĂ„n alla anammar denna taktik. Vilket innebĂ€r att man cyklar förbi/blir omcyklad av samma folk rĂ€tt ofta. Vilket ju Ă€r helt ok eftersom man Ă€r bra pĂ„ olika saker. Min taktik tar sin utgĂ„ngspunkt i att det inte Ă€r kul att springa med ben som har gĂ„tt pĂ„ sig syra uppförs. Och att det finns mycket tid att ta tillbaka utförs om man inte faller för frestelsen att vila dĂ€r. Samt Ă€r dum nog att tycka det Ă€r kul att ligga i aero-bars pĂ„ en tri-cykel iförd endast lycra i över 75 km/h… đ Som tur Ă€r gör man ju det.
Banan i IM Austria Àr grymt fin. Men den Àr aldrig platt. Verkligen aldrig. 1700 höjdmeter! Men med huvudet lite pÄ skaft gÄr det att göra bra tider ÀndÄ. Detta dÄ utförskörningen Àr oteknisk och det gÄr att köra riktigt, riktigt fort dÀr för att ta tillbaka tid. VÀldigt fÄ kurvor utförs som nyper eller Àr blinda. Och de som faktiskt Àr blinda Àr egentligen inte alls blinda. De rÀtar ut sig. Vilket man vet om man cyklat strÀckan nÄgra gÄnger. Och det har jag ju gjort nu. Men man mÄste verkligen se till att respektera cyklingen uppförs. Det Àr mÄnga backar och flera av dem Àr branta och lÄnga. Man fÄr absolut inte gÄ pÄ sig syra dÀr som sedan kommer ur öronen alldeles för tidigt pÄ löpningen. Fall inte för frestelsen att ta placeringar genom att grinda tunga vÀxlar uppförs. LÄt det kosta ngn minut hÀr och dÀr extra uppförs. Ta tillbaka denna tid utförs.
SÄ nÀr som pÄ en detalj gÄr cyklingen riktigt bra. Denna detalj skulle dock visa sig vara nog sÄ viktig senare under dagen med en stekande sol rakt i fontanellen och en krampande mage. Jag fÄr inte i mig tillrÀckligt mycket energi under cyklingen. Det kostar inte sÄ mkt dÀr och dÄ pÄ cykeln. Men jag vet ju egentligen mycket vÀl hur det kommer komma tillbaka och bita mig pÄ löpningen i vÀrmen.
I övrigt tĂ€mligen incidentfritt. Tappade kedjan en gĂ„ng sĂ„ fick hoppa av och fippla lite. Inget man behöver grĂ„ta blod över en 10 timmar och 49 minuter lĂ„ng dag. Och höll pĂ„ att krascha bara en gĂ„ng. I en feeding zone nĂ€r ett miffo kom i full fart genom denna. Han hade dessutom mage att peka finger Ă„t mig för att han körde full sutta genom en feeding zone. Man fĂ„r naturligtvis lĂ„ta bli att plocka pĂ„ sig energi om man vill, men att tro att man ska kunna bomba rakt igenom i aero utan risker kĂ€nns inte alldeles upplyst. Dessutom var denne medelĂ„lders österrikare inte snabbare Ă€n att jag cyklade ikapp honom ganska snart. FrĂ„gade dĂ„ varför han hade sĂ„ brĂ„ttom genom en feeding zone nĂ€r han inte hade bĂ€ttre ben Ă€n att cykla sĂ„ lĂ„ngsamt som han gjorde. Det uppskattade han inte alls… Jag framhĂ€rdade i min position att det ju var lite underligt att brĂ„ka sĂ„ mycket i en feeding zone nĂ€r man var en sĂ„ pass svag cyklist… Vi skildes inte som vĂ€nner…
Hur som haver: jag mÄste bli bÀttre pÄ att Àta under race. Drack förvisso mer Àn tillrÀckligt och petade i mig gels. Men fick bara i mig tvÄ bars under hela cyklingen, samt fem gels. Det Àr pÄ tok för lite fast föda eftersom jag vet att jag bara kommer köra vÀtska och gels pÄ löpningen. Som det blev nu med sÄ lite som tvÄ bars och Ätta gels pÄ hela dagen Àr det ett under att jag höll sÄ bra som jag gjorde.
18 mil solocykling var det ja; det Àr liksom lite vad det Àr. Man gör det bara. Jag kör ju alltid mycket pÄ kÀnsla pÄ cykeln. Inga wattmÀtare. Inga kadensmÀtare. Inga pulsmÀtare. WattmÀtare Àr för dyrt. KadensmÀtaren sÀger inte sÄ mkt nÀr det Àr en sÄ kuperad bana (och dessutom har den pajjat). PulsmÀtaren slutade funka för sisÄdÀr tre Är sen.
DĂ€remot har jag ju koll pĂ„ strĂ€cka och medelhastighet. Medelhastigheten sĂ€ger ju redan efter ett par, tre mil hur man ligger till mot plan sĂ„ dĂ€r finns ju en del info att hĂ€mta. Momentan hastighet dĂ€remot sĂ€ger ju inte ett skit pĂ„ en sĂ„ kuperad bana som IM Austria. Och strĂ€ckan hĂ„ller man ju koll pĂ„ av ren sjĂ€lvbevarelsedrift. Hur nĂ€ra 180 km Ă€r jag nu? Och nu? Och nu? Haha… Mest av allt kanske man hĂ„ller koll pĂ„ dessa siffror för att ha ngt att göra pĂ„ en sĂ„ pass lĂ„ng cykelutflykt…
Det finns sÀkert ngn som (rÀtteligen sÄ) menar att det skulle löna sig att ha bÀttre koll pÄ sina watt. Watt ljuger inte. SÄ enkelt Àr det. FrÀmsta anledningen till att hÄlla koll pÄ watten i en triathloncykling Àr ju att inte tömma benen inför löpningen. Eller, för all del, att jaga pÄ sig sjÀlv nÀr man sitter och puffar pÄ för lÄga watt. Men för mig har det aldrig kÀnts som det varit absolut nödvÀndigt eftersom jag vet att jag Àr ganska bra pÄ att springa med trötta ben. Veta hur jag ska hantera annalkande kramp i baksida lÄr. Veta vilken fart jag klarar av i olika lÀgen. Veta precis vad de dÀr, till synes ynka, fem sekunderna snabbare per kilometer mot slutet av en lÄng dag kan innebÀra i form av krampande ben. NÀr kÀnslan av smygande kramp kryper pÄ finns inget annat medel Àn att dra ner pÄ farten under sÄ lÄnga och, inte minst, heta dagar. Men nÄgra alp-ultror har ju lÀrt mig att gilla den kÀnslan.
NĂ„vĂ€l: man gör de första nio milen. Rundar inne i stan vid vĂ€xlingszonen och lĂ€ngtar ĂŒber-intensivt tills man Ă€r tillbaka pĂ„ samma stĂ€lle nĂ€sta gĂ„ng. Fast Ă€ndĂ„ inte. Jag gillar verkligen att va ute pĂ„ cykeln denna dag. Och lĂ€ngtan efter att ha cyklat klart vet man ju förbyts i nĂ„got Ă€nnu jobbigare. Att springa en marathon i 29 gradig vĂ€rme. I skuggan. Som det inte finns nĂ„gon.
VĂ€ndpunkten efter 90 km cykel ja. Folkets jubel. Helvete va publik. Cyklister med strut-hjĂ€lmar och disc-hjul. Stora lĂ„r och carbon överallt. HĂ€rligt! Det gĂ„r fort. TĂ€nker flera gĂ„nger att helvete va folk Ă€r bra pĂ„ att cykla. Jag trycker verkligen pĂ„ och snittar alltsĂ„ nĂ€stan 33,5 km/h. i 18 mil solo. Och visst… Jag cyklar förbi en hel del. Men det Ă€r Ă€ven vĂ€ldigt mĂ„nga som hĂ„ller dessa hastigheter. Om man inte gjort det förr inser man senast pĂ„ cykeln att det Ă€r vĂ€ldigt fĂ„ duvungar som Ă€r med pĂ„ en Ironman.
Fast egentligen har man insett det redan i Expo-tĂ€lten dagarna innan nĂ€r man sett att den genomsnittliga underhudsfettnivĂ„n ligger pĂ„ runt 3%… Haha. Det Ă€r för övrigt dessutom som sĂ„ att dagarna runt en Ironman Ă€r alla regler kring nĂ€r man bör och inte bör gĂ„ runt i taaaajta klĂ€der helt Ă„sidosatta. Det Ă€r fullkomligt ok, ja t.o.m. brukligt, att shoppa, dricka kaffe, Ă€ta pasta och bara gĂ„ runt och vara i största allmĂ€nhet i det absolut tajtaste du har. Nej förresten. Det nĂ€st tajtaste. Den dĂ€r ĂŒber-tajta stassen (som du i princip behöver hjĂ€lp för att fĂ„ pĂ„ dig) den sparar du sĂ„ klart till race day. NĂ€r vĂ€nner och Ă„skĂ„dare trodde att nu blir det ju inte tajtare utan att det handlar om kroppsmĂ„lning dĂ„ steppar du upp det ytterligare en nivĂ„. Haha. Ja som sagt… Det Ă€r ett skĂ„despel.
Nog om det. FrĂ„n cyklingen i övrigt vĂ€rt att rapportera att jag nĂ„gon gĂ„ng efter ca 13 mil kom ikapp Fredrik. Detta var för tidigt enligt plan! Hmmm… Gick jag för hĂ„rt? Satt han och lökade? Hade han inte simmat riktigt sĂ„ bra som jag trodde?
Sanningen verkade ligga nÄgonstans mitt emellan att jag gick hÄrt och att Fredrik var lite vÀl försiktig. Man hinner sÄ klart vÀxla nÄgra ord nÀr man ses sÄ dÀr lÀngs banan. Fredrik var uppenbart lika överraskad som jag att jag redan nu, med dryga 5 mil kvar av cyklingen, skulle komma ikapp. Det var ju först under löpningen jag skulle ta min chans. Inte minst som det visat sig att Fredrik simmat riktigt bra pÄ ca 1:05. Jag hade alltsÄ cyklat in hela 15 minuter. Redan. Detta tydde onekligen pÄ att jag gick vÀl hÄrt och att Fredrik gick vÀl lugnt.
Jag fick dock Fredrik att inse att han ju inte kunde ligga dÀr och snitta 32 km/h nÀr jag siktade pÄ 33,5 km/h i snitt. Haha. Sagt och gjort. Fredrik bet sig fast i min rygg (sjÀlvfallet med nÀmnda regelstadgade 10 meters avstÄnd). SÄledes sÀllskap de sista 50 km in till vÀxlingsomrÄdet. Upplagt för spÀnnande avslutande mara minst sagt.
Hela vĂ€rlden stĂ„r still och betraktar oss nĂ€r vi stapplar in i vĂ€xlingsomrĂ„det… Eeeeh… Anyhooo… Jag kĂ€nde dock att jag hade övertaget đ Fredrik simmar bĂ€ttre Ă€n mig. Jag springer bĂ€ttre Ă€n Fredrik. Vi var tĂ€mligen pĂ„ det klara med att cyklingen skulle bli avgörande för vem av oss som korsade mĂ„llinjen först om ingen gick i vĂ€ggen eller kraschade.
In mot vĂ€xlingsomrĂ„det var det ja… Det Ă€r mycket som Ă€r ganska speciellt med en Ironman. Inte minst nĂ€r man har sina (begrĂ€nsade) kvaliteter fördelade sĂ„ som jag har. Dvs: dĂ„lig pĂ„ att simma, hyfsad pĂ„ att cykla och rĂ€tt ok pĂ„ att springa. Det gör att man ser fram emot varje grenbyte av den enkla anledningen att man gĂ„r upp i kunnande och relativ fart gentemot sina medtĂ€vlare. Mentalt bra.
Men det ger samtidigt att man gÄr upp i jobbighetsnivÄ och press.
PĂ„ simningen kĂ€nner jag noll press utöver att inte drunkna. 3,8 km simning Ă€r dessutom (i sammanhanget) inte ĂŒber-jobbigt. PĂ„ cyklingen vet jag att det Ă€r dags att börja lida lite. Det Ă€r sĂ„ klart hĂ€rligt. Och det Ă€r, alla dagar i veckan alla dagar om Ă„ret, mycket jobbigare att cykla 18 mil sĂ„ fort man kan Ă€n att simma 3,8 km (förutsatt att man Ă€r pĂ„ en sĂ„dan nivĂ„ att man faktiskt klarar rent fysiskt att simma 3,8 km men det fĂ„r man ju anta nĂ€r man ger sig pĂ„ en Ironman).
Att löpa en mara efter att ha cyklat 18 mil sÄ fort man kan utan att ta helt slut lÄter sig inte beskrivas. Det mÄste upplevas. DÀrför Àr det en Àn tydligare mix av lÀngtan och hat man kÀnner som hyfsad löpare nÀr man gÄr in för att stÀlla cykeln. Jag vet att jag kommer avancera ganska bra under löpningen. Jag vet ocksÄ att det kommer att bli sÄ satans jÀvla mycket jobbigare Àn cyklingen nÄgonsin var (trots att den ju faktiskt var ganska jobbig) att jag kommer vilja skita i allt lÀngs vÀgen. Flera gÄnger. Jag vet vidare att jag inte kommer att skita i allt. Jag vet att pannbenet kommer bli min viktigaste kroppsdel sÀkert redan efter 19-20 km in pÄ löpningen. Inte minst i den vÀrme som rÄder.
Transition 2
Klickar ur vid transition line och stolpar ivĂ€g som ett högklackat fyllo mot min bike-rack position. Det Ă€r ju onekligen med viss spĂ€nning man ser fram emot att hoppa av cykeln. Hur kommer benen att kĂ€nnas? De kommer sĂ„ klart vara bra spaka efter sĂ„ mkt jobb i sĂ„ mĂ„nga timmar. Och stela som fan efter sĂ„ pass hĂ„rd cykling. Men kommer jag ha ont âpĂ„ riktigtâ? Dvs kommer knĂ€n eller höfter att kĂ€nnas? Ăr man bara lite gött stel och trött i benen gĂ„r det att hantera.
Stelheten springer man bort pĂ„ nĂ„gra kilometer (innan den kommer tillbaka igen nĂ„gra kilometer senare…). LĂ€tta varningssignaler i mjukdelar vet man hur man ska hantera. VĂ€rre vore det om man skulle kĂ€nna nĂ„got i t.ex. knĂ€n eller rygg.
Men det kÀnns bra. SÄ bra det nu kan kÀnnas. Men mest kÀnns det bra mentalt. Klockan visar pÄ gott om tid för att nÄ den, för mig, bara för ngt Är sen helt otÀnkbara nivÄn runt 10 timmar och 50 minuter.
SĂ„ in med cykeln. Stappla till pissoar och göra sig av med lite sportdryck. Druckit som en törstig a-lagare hela vĂ€gen men Ă€ndĂ„ inte pinkat förrĂ€n nu. Svettats lite kanske. Varmt? Ja galet varmt. Sen vidare till bike-to-run pĂ„sen och ge sig i kast med mitt urusla gren-bytande. Ju mer jag tĂ€nker pĂ„ det, desto underligare Ă€r det att jag kastar bort sĂ„ mkt tid i transition. Jag har lĂ€tt 6-7 minuter att hĂ€mta hĂ€r vid kommande race. Precis som förra Ă„ret hade det dock kommit en störtskur. Ergo: strumpbyte pĂ„ programmet. Och ja… Det Ă€r ganska underligt vĂ€der i bergen. 30 grader i skuggan, störtskur… Allt kan hĂ€nda pĂ„ vĂ€derkartan i Alperna đ
Strumpbyte, av med cykelbraller, smörja in solkrĂ€m, fippla med skor, hjĂ€lm Ă„ gels. Tja… Det tar den tid det tar för mig denna gĂ„ng (ocksĂ„). Men just dĂ€r och dĂ„ Ă€r jag faktiskt medveten om att det tar lite för lĂ„ng tid. Och jag skiter i det. Jag ligger i det hĂ€r lĂ€get hela 25 minuter före fjolĂ„rets race! Ha! Högt i min hjĂ€rna tĂ€nker jag att det hĂ€r kan ju bli ner mot ngt pĂ„ gaaalet bra (för att va mig assĂ„) höga 10:30. Lite lĂ€gre (men egentligen mer sant, det vet jag) tĂ€nker jag dock att satan va varmt det Ă€r och jĂ€vel vad jag redan kĂ€nner att det dĂ€r var hĂ„rd cykling.
Run
Ut pÄ löpningen. Folk överallt. Grymt stöd. Speakern skriker ditt namn. Folk du aldrig sett förr och aldrig kommer se igen high-fivar till höger Ä vÀnster. Hög pÄ adrenalin. Och alldeles, alldeles för snabb. Första tre kilometrarna i 4:50-fart, dvs mot en ironman-mara tid pÄ under 3:25. Haha. Jo tjena.
Planen, som jag ganska snart fĂ„r kasta ut genom fönstret i hettan, Ă€r att sikta mot 3:37, dvs en snittfart pĂ„ 5:10/km. Det lĂ„ter inte sĂ„ vĂ€rst imponerande… Men testa att kötta 18 mil pĂ„ en cykel först sĂ„ fĂ„r ni se đ Jag har dock, som nĂ€mnts, egentligen redan i vĂ€xelzonen insett att detta Ă€r ogörligt för mig denna dag. För hĂ„rd cykling och för varmt. SĂ„ jag justerar till dryga 3:40. Dvs den tid jag sprang pĂ„ Ă„ret innan och en snittfart pĂ„ 5:15.
Det kÀnns bra. I ungefÀr 12 km. sen blir det jobbigt pÄ jÀvla riktigt.
Jag minns hÀr att jag blev ganska drabbad av den kÀnslan som kom redan vid kilometer 13. Ska det bli pannben redan nu?! Var det sÄ hÀr apa-jobbigt redan sÄ hÀr tidigt ifjol? Jag hade trott att jag skulle klara en dryg halvmara med nÄgot sÄ nÀr bra ben i alla fall. En knapp halvmara pÄ pannben gÄr bra. Men gÄr 3 mil pÄ pannben? Ja det Àr klart att det gÄr. Men det krÀver sin skalle.
Det som gör mig nĂ„got modstulen Ă€r dock att det inte Ă€r benen som Ă€r problemet. Eller jo… Indirekt Ă€r det benen. Men egentligen Ă€r det bristen pĂ„ tillförd energi. Redan nu vid 13 km. För lite fast föda pĂ„ cykeln. Och nu en mage som krampar vid allt annat Ă€n vatten. Tjena. Kramper vid minsta klunk sportdryck. Kramper a la grande vid gel. Ni som kutat lĂ„ngt i vĂ€rme vet att det inte Ă€r en bra kombination. Vanligt vatten rĂ€cker inte i det hĂ€r lĂ€get. Kroppen mĂ„ste fĂ„ salter. Jag har sĂ„ klart med mig salttabletter. NĂ„got som sannolikt rĂ€ddar mig i och med att jag inte fĂ„r i mig nĂ„got annat för tillfĂ€llet. Men man kan ju inte peta i sig hur mĂ„nga sĂ„na som helst heller.
SÄ jag stÀller in mig pÄ att gÄ pÄ tomt sista 25-30 km. Medveten om att detta egentligen inte borde gÄ. Och det gör det inte heller. Anpassar farten efter saltbristen för att inte krampa och hamnar nÄnstans kring 5:25 dÀr jag ligger och gnetar fram till halvmaran Àr avklarad. Jag ligger riktigt bra till fortfarande tidsmÀssigt. Men jag Àr för sliten. Det hÀr gÄr ju inte pÄ bara vatten. FÄr ta ner farten lite till. Springer nÄgra km med en trevlig fransman som siktat pÄ sub-10(!) men gÄtt sig helt slut i vÀrmen och nu bara försöker överleva han med.
Det hÀr gÄr ju inte. Tiderna börjar bli upp mot 5:45/km. Det har jag iofs rÄd med och lite till för att göra sub-11 med god marginal. Men nu börjar jag pÄ allvar bli rÀdd för att vÀgga helt. NÄgot jag aldrig nÄgonsin gjort i nÄgot lopp. Satan vad vÀrmen pÄverkar. Vatten rÀcker inte. Man mÄste fÄ i sig energi och salter.
FramÄt km 30 börjar det bli allvar pÄ riktigt. Saltbristen gör att jag Àr snurrig. Man ser ju bokstavligt talat pÄ allt det vita saltet pÄ klÀderna hur mkt man tappar.
Skit i magen (pun intended), tÀnker jag och tvingar ner en gel. JÀvel vad det drar ihop sig. Magkramp. RejÀlt. Men det gÄr att rida ut det. SlÀpper efter nÄgra sekunder och det blev vare sig krÀkas eller skita pÄ sig. Hurra. Man glÀds Ät det lilla stunder som dessa. Haha. Sköljer ner med vatten. Funkar ju. Gör ont förvisso. Men det gör ju ont pÄ sÄ mÄnga andra stÀllen ocksÄ sÄ varför inte Àven magen. Blir kaxig och tar en sportdryck ocksÄ. Nya kramper. Men inget som vill ut samma vÀg det kom ner (eller ngn annan vÀg heller för den delen). Att springa med krampande mage Àr dock ingen höjdare sÄ det blir att gÄ nÄgra steg genom kontrollerna i fortsÀttningen för att se till att lÄta magen hÀmta sig.
Det fina i det hÀr lÀget Àr att man nu Àr nere pÄ distanser kvar som man kan relatera till. 10-12 km kvar. Det Àr som vilken kvÀllsrunda som helst. LÄt vara med liiiiite mer bagage i ben och system. Men det gÄr att se slutet pÄ det. Dessutom gÄr nÄgra av dessa kilometer över torg och gÄgator i centrala Klagenfurt. Det betyder ett herrans liv pÄ ÄskÄdare och ett grymt stöd. Ni som gjort nÄgra riktigt lÄnga och jobbiga lopp vet vad detta betyder. Det Àr egentligen ganska fascinerande hur mycket energi man kan fÄ av att vilt frÀmmande mÀnniskor stÄr dÀr och hejar pÄ just dig. Och tur Àr vÀl det. Otaliga Àro nÀmligen de gÄnger man under sÀg sista halvan av en Ironman-marathon tÀnker orden; kan inte bara den hÀr skiten ta slut nÄgon gÄng. DÀr och dÄ kanske inte sÄ mycket för att man ser fram emot all Àra och jubel vid mÄlgÄngen. Utan för att man faktiskt kÀnner precis sÄ pÄ de dÀr ingenmansland-kilometrarna mellan sÀg 18 och 34. Kan. Inte. Det. HÀr. Bara. Ta. Slut!
10 km kvar. 9. 8. Det Ă€r mycket pannben nu. Ăr dock mentalt pĂ„ ett mycket bĂ€ttre stĂ€lle Ă€n efter ca 25-20 km löpning (tro fan det med tanke pĂ„ att jag snart Ă€r klar). I och med att jag fick i mig lite gel och sportdryck köpte jag mig ett extra liv som tagit mig till km 35.
DÀr gör jag nÄgot jag aldrig gjort tidigare i ett race. Jag dricker Cola. Anledningen till att jag inte gjort det förr Àr dels att jag inte riktigt vet vad det gör med min mage. Dels att det bara Àr rent och sjukt snabbt socker. En lurig kick som lÀmnar dig lika snabbt som den sagt att den Àlskar dig. Men i det hÀr lÀget Àr jag inte sugen pÄ de dÀr magkramperna igen. Och jag Àr beredd att hugga av min ena arm för att fÄ nÄgot som smakar annat Àn sportdryck. Jag har dessutom lyckats stoppa blödningen vad gÀller försÀmrade kilometertider och har stabiliserat mig nÄnstans runt 5:40/km. Vilket kommer landa pÄ ett snitt runt 5:25/km, dvs en tid pÄ avslutande maran pÄ ca 3:50, i och med att jag lÄg pÄ lite i början.
AlltsÄ tÀnker jag att jag fan Àr vÀrd en jÀvla helvetes Cola! Men satan va gott! Jag tar tvÄ! Sockerchock! Perfekt! Och magen Àr ju inte överraskad lÀngre. Den har liksom kapitulerat. Hade kunnat dricka klorin och den hade antagligen bara sagt att den skiter i vilket just nu.
HÀpp! Hög pÄ Cola-dunster struttar jag vidare de sista 7 kilometrarna. SÄ vÀrst fort gÄr det inte. Men det beror dels pÄ att jag har rÀknat ut att jag inte behöver jaga livet ur mig för att nÄ en för mig helt grym tid pÄ sub-10:50. Jag har rÄd med 5:50-6:00-kilometrar i det hÀr lÀget. Fan va fint!
Vad jag dock inte minns frĂ„n förra Ă„ret Ă€r att det mĂ„ste varit ett fyllo som mĂ€tt upp de sista kilometrarna. Sista tvĂ„ km Ă€r sjukt lĂ„nga. Och nej jag tror inte bara det Ă€r för att man Ă€r galet trött. Jag tror det e nĂ„n vajsing pĂ„ mĂ€tningen dĂ€r. Ok att den sista âkilometernâ pĂ„ en marathon alltid Ă€r 1295 meter för att fĂ„ den riktiga lĂ€ngden. Men hĂ€r Ă€r Ă€ven den nĂ€st sista kilometern för lĂ„ng.
Minns plötsligt hur jag slogs av detta förra Äret. Och inser pÄ klockan att ska jag göra 10:40-nÄgot kan jag ju inte ligga Ä löka i 5:55-fart.
Att jag helt plötsligt flyttat mitt mĂ„l till 10:49 frĂ„n att ha haft 10:59 som en dröm och 11:15 som mer Ă€n ok Ă€r inget jag reflekterar över nĂ€r jag helt plötsligt gör en fartökning sista tvĂ„-tre km. Eller ja… Fartökning… Haha… Allt Ă€r relativt. Men trycker i alla fall ner tiden tillbaka till 5:10 ungefĂ€r och faktiskt sista femhundringen i 4:30-fart bara för att jag inser att jag kan. Kan bara för att mĂ„let ligger dĂ€r.
Att komma in pÄ mÄlrakan pÄ Ironman Àr rÀtt frÀnt assÄ. Det finns mÄnga saker i vÀrlden som Àr mycket viktigare. Men inom gebitet frÀna-kÀnslor-kopplat-till-trÀning Àr en Ironman-mÄlgÄng svÄrslagen. Precis lika lite som man kan beskriva hur jÀvla jobbig dan Àr och hur ont det gör och hur mycket pannben man behöver, precis lika omöjligt Àr det att sÀtta ord pÄ hur sjukt jÀvla kul det Àr att springa de sista sÀg 400 metrarna genom ett formidabelt publikhav. Som skriker. Bara för dig. Typ.
Fart under sulorna nu. Rundar sÀkert 8-10 pers sista 500 metrarna (vilket Àr ganska mÄnga med tanke pÄ hur utspritt ett Ironman-fÀlt blir). Det Àr egentligen helt onödigt sÄ klart. Men benen bÀr ju ett tag till sÄ varför inte. Och i Àrlighetens namn springer jag inte förbi dessa medtÀvlare tack vare att jag hÄller nÄgon slags raketfart. Snarare p.g.a. deras lÀtt sneda och stela sista femhundra meter.
Runt sista kurvan. In pÄ upploppet 100 meter kvar. SinnesnÀrvaro nog att peka pÄ min nummerlapp sÄ att speakern skriker att jag minsann Àr en Ironman och slÀnger till mig en high five. Pom-pom-tjejerna viftar. Bara för mig. NÀstan. Sen kommer den. MÄlbÄgen. De smÄ siffrorna förkunnar i hÀrligt illrött: 10:49:34. Satan va bra tÀnker jag och knyter nÀvarna. 10:49. Vem hade trott det för tre Är sen nÀr jag inte ens kunde ta ett crawl-tag?! Sen tÀnker jag; men helvete va varmt det Àr. Det Àr om möjligt Ànnu varmare Àn jag ens förstÄtt medan jag sprang. MÄste ha vÀtska och skugga. Nu.
Sen, efter sÀg en minut eller sÄ, kommer den dÀr kÀnslan som Àr lika delar hÀrlig och tortyr. Nej förresten. Den Àr egentligen 99 delar tortyr och 1 del hÀrlig. Fast dÀr och dÄ Àr den hÀrlig. För den förkunnar mÄlgÄng och slut pÄ springandet. KÀnslan av ben som pÄ nÄgra sekunder gÄr frÄn att faktiskt ha kunnat förflytta sig framÄt till tvÄ helt stela stockar. Om nÄgon bett mig springa 300 meter till hade det inte gÄtt.
En stor öl (ja alkoholfri) och en plats i skuggan. Till skillnad frÄn en vanlig mara eller halvmara eller sÄ Àr det ju Àven eftermÄlgÄng förvÄnansvÀrt hanterbart. Dels Àr det mycket mindre folk med frÄn första början Àn i ett 30 000-personers Lidingölopp. Dels har jag ju haft hyfsad fart under dagen sÄ det har vÀl kanske ramlat in sisÄdÀr 500 pers bara. Men framför allt: alla vill in i mat-tÀltet och fylla pÄ. SÄ jag hittar mig ganska enkelt en plats i skuggan med min öl.
SÀtter mig och tÀnker att hÀr kommer jag aldrig upp igen. Men skit i det! Just nu: kall öl och Ironman-medalj. Fonkar.
Har mött Fredrik ett par gÄnger ute pÄ löpslingarn. Han har hÄllit ihop det bra. RÀknar ut att han borde komma in ca 15-20 minuter efter mig sÄ jag vÀntar. Har inget emot att sitta dÀr och le bakom mina solglasögon. Bara sitta still Ä va rÀtt nöjd med dagen.
Fredrik kommer in pÄ 11:08. Grymt bra tid det med. Och en hÀrlig revansch för hans mindre lyckade Ironman Wales förra Äret nÀr han fÄtt uppladdningen förstörd av förkylning. Precis som det Àr mycket i livet som Àr viktigare Àn att gÄ i mÄl pÄ en Ironman finns det kramar som Àr bÀttre Àn den mellan tvÄ svettiga Ironman-finishers. Haha. Men, Äterigen, pÄ temat krama-din-polare-efter-ett-bra-race Àr en svettig kram i en Ironman-mÄlfÄlla inte att leka med.
Nu in i tÀltet och försöka fÄ i sig energi. GÄr sÄ dÀr. Hungrig men osugen pÄ att processa mat i magen pÄ ett sÀtt som bara gÄr att beskriva för er som varit med om att leva pÄ (alldeles för fÄ) gels och sportdryck sen 05:00 pÄ morgonen och brÀnna 12 000 kalorier. Men med visst tÄlamod och med en stÀmning som Àr pÄ topp bland de som kommit i mÄl sÄ pass hÀr snabbt gÄr det faktiskt bÀttre Àn förra Äret. Jag stannar upp ett tag och tackar min lÄngsamma tid i andra vÀxlingen delvis för detta. Den extra tid jag la pÄ att smörja solskydd 30 över hela mig har gjort att jag slapp koka som förra gÄngen det begav sig. Det ger att jag mÄr mindre illa och kan processa maten bÀttre.
Att resa sig frÄn den bÀnk dÀr man sitter och ler och pratar med andra triathleter som ler Àr som en vÀrldsomsegling under havet. Att komma ur klÀderna och upp för, den elakt höga, tröskeln in i duscharna Àr som att gÄ pÄ styltor till Peru. Att komma ner för samma tröskel Àr (nÀstan) det svÄraste pÄ hela dagen. Vattnet i duscharna Àr redan kallt förresten. Men va fan gör det. Det Àr 100 grader varmt i solen och man har diverse infanterield pÄ kroppen ÀndÄ som inte hade mÄtt nÄgot vidare av varmvatten sÄ det kan man ta.
Nu blir det blir det chips och bira pĂ„ uteserveringen pĂ„ hotellet! Men först hĂ€mta cykeln och sim- och cykelpĂ„sarna pĂ„ oerhört hĂ€rligt stela ben. ApropĂ„ en vĂ€rldsomsegling…
Tack Kjell! Ja ibland e det rĂ€tt gött att drömma sig tillbaka đ Om inte annat för att inse att det Ă€r vĂ€rt att bita ihop lite med trĂ€ningen Ă€ven nu i höstmörkret…
HÀrlig rapport, fick mig att glida tillbaka till upploppet i Kalmar, och alla Goa kÀnslor, de jobbiga glömmer man fort. Bra och rolig race report,
tack för den.
Tack Emil!
Ja man önskar nĂ€stan att man kom ihĂ„g den dĂ€r kĂ€nsla lite bĂ€ttre, Henrik. I Ă„r sĂ„g jag till att verkligen foka pĂ„ att ta in sjĂ€lva mĂ„lrakan. Ifjol var jag ganska överraskad efterĂ„t över hur mkt intryck jag hade frĂ„n hela racet utom just sjĂ€lva mĂ„lgĂ„ngen som liksom gick lite för fort… Eller ja… SĂ„ jĂ€vla fort gick det ju inte men lite för fort för att synapserna skulle hinna lagra minnen. Hehe
Tack Peter. Ja de dĂ€r km dĂ€r som bara mĂ„ste göras men nĂ€stan kĂ€nns som de inte gör ngn nytta (fast det gör de ju…) e sega assĂ„. haha. Ăr ju lĂ„ngt ifrĂ„n nere pĂ„ dina tider men man gör sĂ„ gott man kan. Ănskar ju nu att man hĂ„llit pĂ„ mer med cykling Ă„ simning Ă€n hockey, golf, utförs Ă„ tennis nĂ€r man va ung. haha đ
Grymt inspirerande lĂ€sning och bra bilder! Bra jobbat đ
Hej Anders, grymt bra och rolig lÀsning. Jag lÀste ditt inlÀgg frÄn Klagenfurt förra Äret, och kÀnslan vid min första IM mÄlgÄng i Kalmar i Är var i stil med det du beskriver, priceless!
Kul lĂ€sning, kĂ€nner verkligen igen mig pĂ„ beskrivningen av kĂ€nslan mellan km 18 och 34 pĂ„ maran… Grattis till ett bra resultat!
Tack Christian. Ja det Ă€r ju speciellt det dĂ€r med IM. SvĂ„rt att beskriva för dem som inte varit med om det. Men vi fĂ„r göra vad vi kan för att inspirera fler att testa đ
Bra jobbat, bra skrivet och beskrivet av kĂ€nslan som mĂ„ste upplevas đ