Man borde inte sova

Man borde inte sova när natten faller på,

för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det
blå.

Det är så tyst och stilla.

Att sova vore illa.

Jag vandrar mina vägar över slätt och genom
skog,

och stjärnorna de följer mig, så sällskap har
jag nog.

Det sägs att dom är tusen mil och mer ändå från
oss.

Än brinner de med stadigt sken, än flammar de
som bloss.

Som silver och kristaller

nu deras gnistor faller,

och en annan flammar till när hon har brunnit
ut,

så faller hon, då blir det som en strimma rök
till slut.

Man kan väl aldrig drömma så grant och
underbart,

som själva natten ter sig när de stjärnor lyser
klart.

Det är som om det hördes

ett silverspel som rördes.

Man borde inte sova när som natten faller på.

Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.

(Text: Jeremias i Tröstlösa)