Skulle någon fråga mig hur jag mår skulle jag svara Jag vet inte. För jag har inte en jävla susning. Känner inte igen mig själv och fattar inte vad det är som händer med
mig. Yrsel. Illamående. Hungrig. Eller är jag egentligen hungrig??? Yrsel. Har
fortfarande utsättningssymtom efter att jag gick av de sista medicinerna jag
var tvungen att sluta med på grund av graviditeten. TÖRSTIG. Illamående. Huvudvärk.
Svettas. SVETTAS. Hjärtklappning. Fryser. Förstoppad. Har varit hemma från jobb
sedan missfallet. Känner mig fet. Småfet, plufsig. De känslorna var borta under
de veckor som jag (visste om att jag) var gravid men de är tillbaka med besked.
Jag vägde 59,65 kg hos barnmorskan. Med kläder och förstoppning. Och jag slutade träna
i våras. Så drygt fyra kilos viktuppgång under cirka sju och en halv månad är
inget som är konstigt. Men att inte vara konstigt är inte alltid förenligt med
att kännas bra.

Nu har jag arbetat på sekretariatet på Klinisk mikrobiologi
i Lund i ungefär ett halvår. Så jag har som det heter kommit in i jobbet, det
skulle väl vara telefonen som jag fortfarande inte känner mig helt bekväm med.
Och att jag ibland läser för mycket på remisserna. Intrauterin fosterdöd.
Plötsliga hjärtstopp. Alla dessa cancersjukdomar. Sexuella övergrepp. Står det
VT i anamnesrutan betyder det att patienten utsatts för våldtäkt. Inte ofta men
inte heller sällan är patienten minderårig. Alla dessa unga killar, och även tjejer för den
delen, på häktet. Barnonkologen. ASIH. Symtomen händer det också att jag läser
alldeles för noga; har haft väldigt många av dem. Och allt detta blandas på ett tragikomiskt sätt med anamnesformuleringar som ger spontana gapskratt, läkarnamn jag
personligen inte skulle behållit om jag själv varit läkare och barn som fått
tilltalsnamn jag personligen inte förstår mig på. Alls.

Vi
förflyttar oss ner till stämpelklockan där man möts av en massa trams och
ibland något lite mer tänkvärt:

Jag trivs på arbetsplatsen men heltid är för mycket för mig. Jag orkar jobba heltid
i ungefär två veckor, därefter börjar jag på grund av ren utmattning
bortprioritera saker i tillvaron och det brukar sluta med att jag sköter
transporten till och från jobb samt tandborstningen. Tar några sjukdagar för att
återhämta mig och sedan börjar det om igen. Jag håller på med en ansökan till
Försäkringskassan om en sjukersättning på 25 % och blir jag inte beviljad det
kommer jag i samråd med arbetsgivaren att gå ner till 80 % och vara ledig en
dag i veckan.

Två
läkarbesök på PÖT blev det under våren och desto fler provtagningar mellan dem.
Det visade sig att jag låg lågt i D-vitamin och Lamotriginkoncentration. Samt även att min
sköldkörtel inte fungerade optimalt. Inte så dåligt att det var en ”riktig”
hypothyreos men inte heller bra och då kallas det subklinisk hypothyreos. Så jag
började ta D-vitamin och Levaxin och ökade Lamotriginet från 100 mg till 150.
Men sen gick jag och blev gravid. Så nu tar jag inget annat än Sertralin,
Levaxin och Divisun + nattemedicinerna. Vete fan hur jag ska fortsätta nu. Har
en läkartid den 5:e september, till dess får väl nivåerna stabilisera sig som
det så fint heter. 

Fyra veckors semester försvann lika snabbt som ett
aktivitetsstöd. Lite på Hasslö och mycket hemma.

Jag gav som sagt upp träningen under våren, hade ju fullt upp med att jobba och borsta tänderna. Tränade
en gång under semestern. Och det var under tvång. Och det var inte mitt eget. Det
var ju skitskönt att inte behöva tvinga sig! ”Jag behöver ju inte träna idag
iheller. Jag behöver faktiskt inte göra någonting alls.” Eventuella negativa
följder? Shit the same. Det var nästan som att rygg och axel började vänja sig
vid att vara ”dåliga”. Tja, utan några extra påfrestningar kan det väl bli så.
Trädgårdsarbete blev en påfrestning såtillvida att jag blev andfådd av att
använda häckklippningsmaskinen.

Började
träna efter semestern. Slutade efter sex dagar. Började igen efter en vecka.
Tränade tre dagar. Sedan fick jag missfallet. Var på hälsosamtal hos
barnmorskan på förmiddagen och på eftermiddagen var det ajöss med Krumeluren.

De gånger jag har varit i gymet och på klasser har jag känt mig märkligt
bortkommen och vilsen. Blekfet och sparris på samma gång men inte bara det.
Stel. Okoordinerad. KLUMPIG. Ett ben fram, en arm ner. Eller var det tvärtom
kanske. Spänna mage? Knipa? Andas???? Armframuppner. Solhälsning? Ingen som
helst koll.

Jag
måste jobba imorgon, kan inte vara hemma utan läkarintyg fler dagar. En kär vän
ska sova här i natt; jag tampas med en mörkerrädsla utan dess like. Den började
någon gång i våras när jag följde dokumentärerna på TV3:s Krimtorsdag. Nu behövs
ingen Krimtorsdag för att få mig rädd. Det var bättre ett tag under sommaren, även
om jag var tvungen att ha TV:n på och lampor tända nätterna igenom. Nu har det
eskalerat bortom rimlighet; jag halvsover som bäst någon timme i stöten och får
sammanhängande sömn först från cirka halv fem på morgonen. Det är jättesvårt
att förklara den här rädslan för någon annan, är det dessutom på dagen känns
det bara löjligt och jag kan inte alls förstå hur jag kan bli så skräckslagen. Sen
blir det kväll och natt och mörkt….

Ska
jobba min första helg nu. Man jobbar själv sju till halv fyra lördag och
söndag, men kan förstås gå när man är klar på söndagen. Telefonen har man bara
öppen mellan 8-13 på lördagen och receptionen är inte öppen alls på helgen. Scanna,
registrera och posta är det som gäller. Blir man inte klar med alla remisser på
lördagen registrerar man de man har kvar på söndagen och söndagens remisser
behöver man bara scanna. Jobbar man helg är man ledig måndag och fredag i
veckan som följer. Så nästa fredag blir det minisemester på Grimsholmen. Och sedan
är sommaren 2019 slut.