Kunde inte motstå ytterligare en start efter förra årets målgång… så nu stod
jag på startlinjen även i år. Samma härliga stämning, samma hotell fantastiskt
väder och samma förväntan på morgonen innan starten. I år med påtaget pulsband
redan från början…

Simningen var i år indelad i
startgrupper från land och nettotid efter att man gått i vattnet. Valde
1:15-gruppen efter förra årets tid på 1:16. Sol och 21-grader i vattnet. Gåshud
under simdräkten när jag simmande ut ur hamnen och hör folkets jubel. Blev lite
trångt vid första och andra rundningsmärket. Några sparkar och slag får man ta vilket
hör till… det är ju inte med avsikt. Höll mig till kanten i mitt tempo vilket
ledde till några felnavigeringar och förstulna blickar från kajakpaddlarna som förmodligen
undrade vart rymlingen var på väg. Årets mål var att ta det riktigt lugnt i min
nyinköpta begagnade simdräkt (bara testad dagen innan) och försöka undvika den
lömska krampen jag fått i högervaden efter ca 1000 meter simning under de sista
träningspassen. Dräkten och lugnt tempo gjorde sitt jobb och med endast lite
smånypningar i vaden nådde jag torra land, fick ut vattnet ur öronen och kunde
åter njuta och publikens jubel.

Sölade som vanligt vid bytet men
kom tillslut ut med alla grejor, kalibrerad effektmätare och påtagna
knalloranga armvärmare (allt för att psyka motståndarna). Lätt att missa något…
man vill ju inte komma på att man glömt nummerlappen när man är på Öland.
Härlig medvind över bron och högt tempo till sydöstra Öland. Sen blev det
värre. Riktigt tuff ökande vind över alvaret och tillbaks till fastlandet.
Tyvärr många som “draftade” utan att få varningar och hade själv en ”svans” efter
mig flera gånger. Höll ner tempot något efter bron, men vinden kom från
Karlskrona, dvs vilken riktning vi än cyklad åt var det motvind. Tungt, men kom
i mål pigg och glad. Försökte få i mig mer vätska i år och lyckades bra…
resulterade i 3 st depåstopp vid vätskekontroller för att få ur mig vätskan.
Där rök minst 5 minuter. Lite svårt att få i mig energibars som envisades med
att hamna i luftstrupen och komma ut genom näsan… dålig ätträning. Snittade
163W vilket var 13W mer än förra året. Resulterade bara i 12 min snabbare tid,
så lite slitiga förhållande vara det nog. 

Växling i snigeltempo igen men fick
av mig lösärmar och på med grön keps. Magiska första 4k genom stan och bars
fram av publikens energi. Kände mig pigg och positiv och hittade ett bekvämt
tempo på ca 4:50. Bestämde mig ändå att redan från början gå ca 30m vid varje
vätskekontroll för att få i mig vätska och sportdryck. Kändes kanon och flöt på
fint, men visste att jag lekte med elden och sprang för snabbt. Tänkte att ju
fortare jag springer i början ju mer tid har jag på mig att gå i slutet… fram
till 22k skulle jag köra på, sedan dra ner och spara mig till sista rundan
genom stan. Behövdes ingen energigel när vänner och Teamkamrater stod längs
banan och hejade överallt. Bara att suga i sig, njuta och fortsätta. Passerade
21,1 på ca 1:45 och började drömma lite om sub 11h med råge… men bara i några
kilometer innan drömmen började blekna och krampkänningarna i baksidorna kom.
Vid ca 32k mötte jag för första gången i min löparkarriär väggen på riktigt. På
bara några minuter försvann all motivation och all energi på samma gång. Törst,
hunger, kramp och trötthet anföll obarmhärtigt mitt mellan två kontroller. Hade
inget att sätta emot och fokuserade på att fortsätta gå till nästa vätska.
Fanns bara en sak i huvudet… chips! Det enda jag ville ha var salta
potatischips som jag visst fanns vid regnbågens slut. Framme vid oasen blev jag
stående flera minuter och formligen vräkte i mig dessa underbara chips, vatten
och cola toppat med gel, sportdryck och dillsmakande medhavd supervitargo.
Hoppade över väggen och fortsatte med ny energi ett par kilometer… tills magen
insåg vad jag hade gjort och lämnade in protest. Balanserande mellan illamående
och kramp blev det joggblandad gång tills jag stolt kunde ”levla upp” till
sträckans högsta nivå och förärades det Gröna och sista bandet runt armen med
3k kvar. Drömmen om sub 11 var borta tillsammans med koll på tiden. Visste att
PB var klart, tog det lugnt på sista vätskekontrollen, snyggade mig för
målfoto, några muggar Redbull som gav mig vingar och njöt fullt ut av sista
magiska kilometern mot mål. Lika mycket gåshud och tårar detta år när speaker
och publik förmedlar ”PETER, YOU ARE AN IRONMAN”, medalj runt halsen och
funktionärernas fantastiska mottagande.

Ser jag tillbaka på loppet som
helhet kunde jag kört lite hårdare på cykel, kapat flera minuter på T1 och T2
samt fått i mig mer energi inför och under löpningen. Erfarenheter jag tar med
mig för framtiden.

Sluttid 11:02:13 blev PB-kross med
nästan 41 minuter. Huvudmålet var att njuta och ha lika roligt som förra året.
Delmålet var att prestera bättre än förra året och drömmålet var sub 11h.
Trotts 2 sura minuter är jag helt nöjd med årets insats och vet att det finns
mer att ge.

Glädjen som publik och vänner
sprider längs banan kan inte beskrivas i ord. Festen som vara i 3 dagar i
Kalmar slår det mesta. Som speakern Paul sa ”You are the rockstars!”
eller ”This event is the sky and you are the stars” beskriver känslan man
upplever, oavsett om man är proffs eller glad amatör.

Årets tema var ”Run with a smile”
till minne av Lena Karlsson. Detta var en av anledningarna till att jag log
extra mycket i år, men det krävs inte mycket ansträngning när det man gör är så
fantastiskt roligt i en förtrollande stämning med fantastisk publik.

Nästa år står jag på startlinjen
igen med samma förväntan och nya mål…

”Anything is possible!”

Resultat:

Swim: 1:13:15 (1:52/100m) (1:16:35
2013)

T1: 7:32

Bike: 5:44:58 (31,31 km/h)
(5:56:01 2013)

T2: 6:02

Run 3:50:23 (5:27/km) (4:11:41
2013)

Totalt placerad 53:a i åldersgrupp
45-49 av 283st och 511:a totalt. (100:a resp 776:a 2013)