Jag sprang till Spånga IP i ösregnet och reda på vägen dit märkte jag att det var en bra dag, det gick undan och det kändes som att jag hade lite fart till att ta till om jag hade velat.

Submaximala intervaller som de jag körde idag syftade mer till att försöka hitta en bra löpstil, försöka lära mig något om tempo och träna på att springa avslappnat i någorlunda fart än att höja några trösklar eller nått sånt. Det var bara sista intervallen jag drog på, bara för att se om jag kunde 🙂

På vägen till Spånga IP funderade jag på vad varvet skulle gå på för att jag skulle pricka 6-minuterstempo men jag är rätt dålig på matte så jag kom inte fram till något definitivt besked på den punkten. Så jag bestämde mig för att de där 2:18 som första varvet gick på säkert var nära nog.

De andra varven gick i varierande fart därikring, några gick fortare men inga gick långsammare åtminstone. Jag funderade lite medan jag sprang, det kändes lite så som att det gick fort men inte okontrollerbart fort. I bortre kurvan hade jag kraftig motvind som letade sig fram mellan husen med en jäkla fart och där ökar jag förstås farten. Det är som det ska vara, jag är sån.

45 sekunders vila, som förra gången. Mer behövde jag inte heller, jag ser att pulsen rasar ner i under 150 i varenda vila. I alla intervallerna utom den sista höll jag mig under 165 i puls. I sista intervallen ökade jag farten så pass att det började kännas riktigt besvärligt och jag misstänkte att det skulle bli ohållbart i längden. Jag har i vanlig ordning ingen aning om vad jag höll för tempo, men i sista kurvan hittade jag plötsligt balansen, steget. Jag lyckades faktiskt öka farten lite till, trots att jag inte riktigt trodde att det gick.

Så härligt det är att susa fram så där fort. Regnet piskade ansiktet, emellanåt pustade vinden i ganska ordentligt och det var på inga vis en lätt väderlek att köra intervaller i och då, mitt i alltihop, börjar löpsteget ta form. Tajmingen stämmer, fötterna har inte mer markkontakt än nödvändigt för att göra sitt jobb och jag flyger fram. Naturligtvis for pulsen upp rätt ordentligt högt, min tröskelpuls ska enligt Bosön vara 173 men det var ju ett tag sen nu. VO2max låg då (för 1½ år sen) vid 177 i puls, idag nådde jag 175 och kände mig rätt belåten med det.

Man ska inte känna sig ‘rätt belåten’ om man ligger några slag under VO2max va? Hur som helst så gick det undan hem också så jag var långt ifrån tröttkörd efter dagens pass.