Jag heter Tomas och jag är knarkare. Kilometerknarkare.
Mitt kilometermissbruk har eskalerat under det senaste året och jag uppvisar alla klassiska beroendesymptom. Min hulda hustru gjorde observationen att jag får något jagat och flackande i blicken när jag vill få ungarna redo för sängen så jag kan komma ut och långpassknarka.
Precis som andra missbrukare behöver jag allt mer av drogen för att bli tillfredsställd. En vanlig sketen miljogg duger bara som aktiv vila när kroppen eller kalendern inte tillåter en ordentlig fix. 12-15 km, där det helst ska ingå lite mer fartbetonade avsnitt, krävs för att ge den där riktigt belåtna välbehagskänslan efteråt, och åtta mil i veckan har gått från att klassas som en mängdvecka till någon sorts nedre skamgräns.
Detta föranleder den filosofiska frågan om jag springer mycket för att bli snabb eller om jag springer fort för att hinna springa mycket? Det blir ju onekligen väldigt tidseffektiv träning när man kan snitta 4-fart på 15 km, inklusive uppvärmning och nedjogg. Eller riva av milen i intervallform på 37:30, joggvilan inkluderad.
Av allt detta följer också att den svåraste utmaningen för självdisciplinen är att få in tillräcklig vila. En 43-årig gubbkropp behöver trots allt få återhämta sig ibland för att inte råka ut för totalhaveri. Här förvandlas dock väldigt lätt en vilodag till en mils lugn jogg, och en mils lugn jogg uppgraderas sedan under resans gång till 14 km i 4:15-fart. För det kändes ju rätt bra efter ett tag.
Här drar jag mig till minnes en del förnumstiga tips om att “skippa stressen – lämna klockan hemma”.
Själv kan jag tänka mig få saker som är så stressande som att springa utan klocka. Och numera även GPS. Jag vill veta hur långt jag springer och hur fort det går, för bövelen.
Blotta tanken på att ge mig ut och springa utan minsta indikation ger mig handsvett och en pulsökning. Jag skulle kunna drömma mardrömmar om att upptäcka, halvvägs genom långpasset, att jag glömt klockan hemma. Sannolikt skulle en sådan mardröm få mig att väcka hela familjen med ett skrik av fasa, och upptäcka att jag låg i en pöl av kallsvett.
Att ha koll på tid och distans betyder inte att det är klockan som styr hur fort eller långt jag springer. Det måste man använda den där grå klumpen mellan öronen till. Gärna med beslutsunderlag i form av kroppsförnimmelser.
Att sedan den grå klumpen blivit råtorsk på endorfinmarinerade kilometrar, ja det är en annan historia.
Några fler knarkare därute?
Hej, Camilla! 🙂
Hej jag heter Camilla och är km-knarkare! 🙂
Välkommen att sätta dig i cirkeln. Vi väntar på din vittnesbörd, Magnus!
Tack Tomas, nu kanske jag vågar komma ut som kilometer-knarkare oxå 🙂
Jo då, men fart har jag lagt ner för länge sedan. Använde någon typ av klocka man kunde trycka 30 delmål på några år, men det slutade jag med.
Tänkte knarka kilometrar tills jag blir 105 så jag tar det lugnt.Är ju bara 75 så jag får tänka framåt. Långsamt. 😉
Så sant. Han såg lite tung ut när jag inspekterade honom i förmiddags.
Den där vilan som gubben behöver får du väl ta nästa vecka när du släpar runt brorsan i solen. Då kommer det säkert bli ett betydligt beskedligare tempo och aktiv vila
Nope.
Men låten är störtskön! 🙂
Härligt. Sitter här och räknar ner tiden till dagens fix. Jag måste ha med hunden så banintervaller går bort. Det blir nog 8*1k @3:30, med 500 m joggvila. Sen kan jag slå mig ner i kontorsstolen med dimmiga ögon och ett frånvarande leende medan belöningssubstanserna pumpar.
Och inga fula nålstick blir det heller. 🙂
Nä mängden ger mig inte så mycket mer, jag är mer ute efter intensiteten nu. High quality stuff, renat och förädlat.
Jodå:-)
jopp