En ständig fråga för idrottare, antingen man är en tävlande motionär som jag eller elit, är hur mycket prestationen sitter i kroppen och hur mycket som handlar om mentala tillstånd.
Jag funderar lite kring detta nu när jag upplever ett plötsligt lyft efter en längre kräftgång.
Förra året blev på det stora hela ett skitår på tävling för mig, trots att jag tränade bättre (eller åtminstone mer) än någonsin tidigare. På fullt allvar kände jag att kurvan nog vänt nedåt för gott, att träningen nu skulle handla om att bromsa åldersförfallet snarare än att putsa pers.
Så plötsligt släppte det i årets sista två tävlingar; NXR i gyttjan på Tofta skjutfält och Lucialoppet.
Inför Lucialoppet hade jag ändrat marginellt i träningen och ökat kvalitetsinslagen något. Framför allt hade jag dammat av snabbdistansen, som fallit bort lite på senare år till förmån för intervallpass och stor mängd lugn(are) distans.
Även om NXR kändes som en riktigt bra tävling gick det inte att utläsa något av tiden eftersom det var första gången loppet avgjordes och loppet gick på en ganska extrem bana med backar, svår terräng, gyttja och betonghinder.
Lucialoppet däremot visade tydligt att något hänt. För första gången på hela året slog jag ett gammalt pers, dessutom med över en halvminut och under allt annat än optimala förhållanden.
I lördags var det dags igen. Lucialoppets första deltävling på 8 km gick på rekordtiden 28:36, dvs 3:35-fart – på is- och snöunderlag. Och inte minst, jag vann en duell mot Olof med stenhård kamp ända in till mål. En sekund skiljde oss åt efter nästan en halvtimmes hård löpning.
Jag tänker att hade samma kamp utspelats för ett halvår sedan hade jag vikt ner mig direkt när Olof gjorde sitt drag en kilometer före mål. Jag minns det från tävling efter tävling i fjol, att när en motståndare började dra under andra halvan tänkte jag direkt “aj då, nu är det kört.” I lördags tänkte jag “i helvete att du kommer om här. Nu ska jag hänga i tills jag dör.” När jag kontrade slog han sedan raskt av på takten igen, så det krävdes inga övermänskliga ansträngningar.
Hur mycket av den här plötsliga scenförändringen beror på en ganska marginell träningsjustering? Jag hade förstås lagt en mycket solid grund genom all mängdträning och lite mer fokus på fart kan då ge snabba resultat. Men är skillnaden verkligen så här stor rent fysiskt?
Jag tror att jag faktiskt höjde min kapacitet en liten smula. Men en lika viktig förklaring är att jag nu plötsligt själv tror på att jag kan springa snabbt igen.
En följdfråga är då hur mycket av gapet fram till Henrik (58 sekunder i lördags om jag minns rätt) som består av en mental barriär? Är han så mycket snabbare eller skulle jag kunna hänga på om jag bara trodde tillräckligt starkt på det?
Kanske kan fortsättningen av säsongen ge lite svar på de frågorna. En säsong när jag inte längre tror att sub 36 på milen eller sub 1:20 på halvmaran är omöjliga resultat. Framför allt inte milen där det bara fattas 15 sekunder. The race is on.
Det enkla svaret är väl att du får jobba hårt på att intala dig själv att du kan hänga med Henrik, sen gör du det på nästa tävling och springer tills du spyr eller kommer i mål.
Bära eller brista liksom 🙂