En stor del av framgångsrik tävlingslöpning handlar helt enkelt om att klara av att utsätta sig själv för svårt lidande. För att lyckas riktigt bra i ett lopp måste man vilja det tillräckligt mycket för att mentalt orka hålla trycket uppe även när kroppen skriker åt dig att sakta ner, eller helst stanna och skaffa en annan hobby. Som boule eller schack.

I lördagens vintercup-premiär (8km) blev det viljans kamp och den vann Henrik, troligtvis med revanschlust efter Lucialoppet som främsta bränsle. Han har varit krasslig i ett par veckor så jag kände mig förhållandevis segerviss, vilket kanske var övermodigt eftersom Henrik alltid varit snäppet bättre.

Det blev i alla fall jag som fick föra när dansen gick runt Terra Nova. Henrik la sig i rygg och under första km hade vi även med oss Olof och Tommy. De två första varven på 2 540-metersbanan var händelsefattiga men jag kände mig pigg och i kontroll. Efter sista varvningen hade jag hoppats att det alltmer ansträngda ljudet bakom mig skulle börja bli mer avlägset men i stället gick Henrik upp jämsides. Jag jobbade med alternativ A och B, där A var den jobbiga lösningen. Dvs att svara och öka. Alternativ B var förföriskt lockande, enär det erbjöd lite mysjogg i Henriks “draft”. Jag valde förstås B, och kunde konstatera att farten sjönk ganska dramatiskt när Henrik låg i spets. 

Jag tänkte ge mig själv någon minuts vila och sen var det dags att kötta. Strax före kurvan där starten för 4-kilometersloppet brukar äga rum så var det dags. Jag hade provtryckt Henrik några gånger tidigare och fått små luckor, men han hade alltid tätat snabbt. Så blev det nu också och efter några hundra meter gick han om igen. Än så länge var hastigheten bara jobbig, inte omöjlig, men när vi passerade 7 km började Henrik att rensa alla sina konton och då har han en toppfart som jag helt enkelt inte kan matcha. Han gled ifrån lite grann men jag försökte hålla humöret uppe genom att intala mig att han kanske gått för tidigt och skulle krokna.

Efter sista 90-graderskurvan med kanske 300 meter kvar drog Henrik ytterligare en växel och där försvann den sista chansen att sega sig ikapp. När han kom till mål hade han dock fått sådana gummiben att han rasade ihop – precis före mållinjen. Där låg han, en meter före linjen, när jag sprang förbi. I ett såpass informellt sammanhang som detta är ju en sån detalj inget att bråka om, men det kan kanske hända att jag spar det för framtida tråkningar på temat “han är stark över 7 999 meter”. Henrik var själv övertygad om att han passerat och sedan rullat tillbaka, men Hejdström, som ju faktiskt var åtminstone informell tävlingsledare och stod precis vid linjen, var säker på att han aldrig var över.

Vara hur det månde. I en kategori visade Henrik ännu en gång att han är Gotlandskungen: ingen annan på denna ö kan driva sig själv så långt över utmattningens gräns. Hade jag varit hans läkare, alternativt nära anhörig, hade jag kanske ruskat bekymrat på huvudet men som löparkollega bockar jag och bugar imponerat. Pannbenet på den mannen får mätas i decimeter. En riktig inspiration faktiskt – hade jag varit lika benägen att plåga mig hade jag nog kunnat tröskla ner Henrik tidigare under loppet, för jag hade faktiskt gott om energi kvar. 15 sekunder efter målgång var jag framme och skulle hjälpa Henrik på fötter. 5 minuter efter målgång var Henrik fortfarande knappt kontaktbar. Trots att han sprang en meter kortare än jag.