Idiotisk maxpuls, 196, jag måste varit för torr i början för första kilometern (när den noteringen gjordes) gick verkligen inte så fort att jag förtjänade den pulsen. Men resten av passet mätte pulsbandet bra, så jag kanske borde fuktat pulsbandet innan jag gav mig ut.
Än har de inte slagit på vattnet vid Bromma kyrka noterade jag. Enstaka besökare var på plats annars var det fridfullt och lugnt att springa idag. Första timmen sprang jag i princip och bromsade tyckte jag men det gjorde jag nog inte eftersom jag snittade 6:40/km första timman.
Andra timman snittade jag 6:55/km, den sträckan går från Brommaplan och i stort sett hela vägen till St Eriksvägen, alldeles inne i stan, ett stenkast från Kalabergsviadukten. Den här gången noterade jag att Drottningsholmsvägen lutar ju svagt uppåt i stort sett hela vägen från Brommaplan till Tranebergsbron. Sen kommer bron.
Sista hela timman sjönk tempot betänkligt till 7:30/km, här har jag en del att jobba på ser jag. Jag tror jag kan göra en hel del tidsvinster här, särskilt som snittempot sista 20 minutrarna ökade till 7:00/km så det fanns ju kvar att tulla av trots allt.
Det kändes väldigt bra dock, stabilt och lugnt. Det jag misstänker att jag blev trött i var psyket snarare än fysiken, faktiskt 🙂
Ja verkligen, man blir trött både i kropp och själ om man blir tillräckligt vindpinad!
Man blir lite segt på slutet gärna … blåst är tröttande.
Det blåste så det ylade i öronen, enda gången jag frös om händerna faktiskt. De blev alldeles röda och lite ömma, attans så svårt det är att springa med händerna under kläderna 🙂
Fast närmare Spånga var det nästan vindstilla, det var jag tacksam för 🙂
Det gjorde du rätt i tycker jag, du var värd lite omtanke och gull-gull-tankar!
Jag är rätt nöjd faktiskt, jag tyckte nog lite synd om mig när vinden tog i och blåste där ett tag faktiskt 🙂
Bra jobbat! Att bli trött i psyket efter så lång tid tycker jag tyder på ett fullständigt friskt psyke. Heja-heja. 🙂