Stackars mina A5:or, de blir nog aldrig vad de varit efter GöteborgsVarvet. Men jag älskar dem ändå, det är löpglädje i dem. Jag har försökt tvätta av dem men vissa fläckar går nog aldrig bort 🙂
Det var i alla fall väldigt roligt att springa i dem, jag sprang rakt igenom vattenpussarna utan att bli tung och våt om fötterna – det finns ju ingen stoppning eller överflödigt material som kan suga upp vattnet!
På mässan köpte jag en jättefin ny jacka, Dobsom förstås, som sitter mycket bättre en de segel jag hade innan. Jag är så himla nöjd med den, den var jätteskön. Den ser jag fram emot att springa i.
Det enda jag lider av idag är bilresan, ush så tröttsamt det är att åka bil. Jag har ingen träningsvärk, vilket jag nästan förväntat mig. Det hör inte till vanligheterna att jag håller 6-minuterstempo i 2 timmar.
På morgonen drack jag en rejäl dos resorb för vätskebalansens skull. I fållan hade jag en flaska vatten som jag blötte ner mig med, lite drack jag väl också men det mesta använde jag på utsidan för att hålla mig sval. När jag startade 15:01 (startgrupp 16) drog det in moln och inte långt efter starten kom det en hagelskur så det saknades inte fukt i alla fall. Så på det hela taget blev jag aldrig riktigt varm eller riskerade överhettning.
Det är lite kul med statistik.
5km 29:19 (5:52 min/km på sträckan) placering 6239
10km 58:34 (5:52 min/km på sträckan) placering 5639
15km 1:29:02 (6:06 min/km på sträckan) placering 5419
20km 2:00:38 (6:20 min/km på sträckan) placering 5119
mål 2:06:58 (5:47 min/km på sträckan) placering 5100
Det bästa jag åstadkommit tidigare i placeringsväg är 7000-nånting, så det här var på alla sätt ett bra lopp tycker jag. Hamnade på plats 819 i min åldersgrupp, det är också rekord.
På Hisingen var det platt och dötråkigt, där hade jag en del att göra med att inte bli lat men lite väl tappade jag lite. Kom över Götaälvsbron, redan där började det tjockna på lite och jag fick börja kryssa men den riktiga köbildningen började lite senare, på Östra Hamngatan.
Runt Poseidon på Avenyn gick det väl hyfsat att komma fram men hela Vasagatan fram var en enda lång kö av utmattade människor som inte orkade varken ta sig fram i mer än styrfart eller maka sig åt sidan.
Det var inte förrän man var nästan framme vid Slottskogsvallen igen som det blev brett nog för att springa på lite igen. Hade snittpuls 83% av max, men sånt brydde jag mig inte om medan jag sprang. Det enda jag brydde mig om då var hur det kändes.
För mig fungerar det utmärkt att springa på känsla, fortfarande. Inget siffernördande förrän jag kommer hem med andra ord. Jag älskar ju statistiken, men under pågående lopp ska jag inte bry mig. Det är då det går bäst verkar det som.
Det känns så coolt att jag kanske låst upp modellen för hur jag ska utnyttja min potential på bästa sätt faktiskt, jag kan ha hittat hur jag ska göra.
För min del gäller det helt enkelt att släppa klockan, släppa pulsfixeringen och lyssna på vad kroppen säger. Det har jag varit inne på förut, men att kunna göra det på tävling – på beställning som jag gjorde den här gången – känns lite unikt och härligt.
Så lite så. 🙂
På Kungsholmen runt såg jag tex att km 1 och 2 gick i 5:08-tempo. Hade jag inte känt mig trygg med känslan hade jag fått skrämselhicka och dragit ner. Nu tänkte jag “passa på bara nu när det är platt och piggt, det är lugnt”. 🙂
Tack för info! Helt klart intressant! 🙂
Sylvia: Jag har alltså min Garmin på mig och kan kika på tempot någon gång ibland när den piper för km-passering men då bara av nyfikenhet – jag låter det inte styra. Pulsbandet vet jag knappt var jag har. Så japp, jag kör på samma sätt på träning som på tävling. Upplevelsestyrt, grad av ansträngning. 🙂
Känner mig trygg med detta sätt, det beror säkert på att jag alltid kör så numera. Skönt är det också, passen blir aldrig jobbigare än planerat. Eller lättare för den delen. 🙂 Har jag en bra dag går det fortare, en dålig dag går det långsammare.
Jag har ett helt ointressant fält framme (tid på dygnet), men eftersom jag är statistiknörd har jag pulsbandet på mig så jag kan grotta ner mig i pulsdata och kurvor efteråt. Poängen är att inte få någon input från klockan som kan störa. Då måste man lita på kroppen, slappna av och köra.
Ibland blir jag så nyfiken att jag måste snegla men det är bökigt eftersom jag måste växla vy och 910xt har trögtryckta knappar, så då drar jag mig för att tjuvtitta. Fungerar alldeles utmärkt.
Så du har aldrig pulsband och klocka som du kikar på under tävling Kristina?
Jo, någon tävling har jag gjort så på Christian, men minns inte vilken. Jag springer ju rätt många lopp varje år. 🙂 I övrigt så är det helt klart värt att prova.
Man behöver inte tejpa, bara att ha något irrelevant fält framme. 🙂 Kadens kanske. 🙂
Absolut Sylvia, ingen pulskoll på tävling. Jag kan snegla någon gång på kmtiderna, mest i början. Sedan i regel inte alls.
Tejpade du inte över din klocka vid en tävling förra året, Sylvia?
Kan ju va en tanke att tysta klockan och tejpa över för datamining efteråt men strunta under tävlingen…
Lätt, inte lött. 🙂
Just halvmaradistansen tycker jag är ganska lött att känna in rätt ansträngningsnivå för. Då håller jag mig under tröskeln, annars håller det inte. Tröskeln känns tydligt tycker jag. Eller jag håller mig där tills det är runt 5 km kvar, då upp på tröskeln och med ett par km kvar är det in i kaklet. Ungefär. 🙂 Största delen av sträckan kan jag växla enstaka meningar, kan jag inte det går det för fort och benen blir inte fyllda med spring utan med elak mjölksyra. 🙂
Tack för tipsen! Gör ni så på tävling också? Jag har aldrig sprungit en tävling utan pulsband och klocka. Kanske skulle lägga av med det?
Ja, jag gör som Kristina säger. Det var jätteläskigt i början (ingen har varit mer puls- och temponördare än jag), men jag drog ner jackan över klockan och stängde av larmet så fick det bli som det blev.
Jag kan svara för hur jag gör: Jag springer varken på fart eller puls. Då bakas alla yttre parametrar in. Är det varmt kommer känslan “inte hårdare än så här” vid ett lägre tempo. Så gör jag.
Så långt är jag med och tycker verkar klokt.
Men hur lägger man in yttre parametrar, så som värme i detta fallet, i testerna om man inte utsätter sig för motsvarande värme på träning så att man lär sig gränserna där utan pulsmätning? Vi har haft det kallt här i Blekinge fram till denna veckan. Har du några tips? Bastu??
Jag kan bara mina gränser på normal-och kalltempererade lopp.
Tack Sylvia 🙂
I det fallet håller jag med Kristina, kroppen talar om väldigt snabbt om man kör på för hårt tycker jag. På träning laborerar jag ganska friskt med att springa hårt, testa fart och “se vad som håller”. Ibland går jag på för hårt, ibland inte men oavsett vilket så lär jag mig lite mer om hur kroppen ska kännas vid olika distanser och farter.
Det bästa jag någonsin gjort för träningen är att slita blicken från pulsklockan.
Fantastiskt!! Och, vad snygg du är i din nya jacka! Du klär i den färgen!
Jag tar till mig ditt sätt att “tänka” på tävling, även om det för mig, som inte klarar värme alls, var en livlina att hålla koll på pulsen för att ö h t genomföra loppet igår. Ditt sätt verkar klokt!
Christian, det har du rätt i! :Helt rätt 🙂
Kristina, visst stämmer det! Värmen, nummerlappen och stämningen höjer ju pulsen en del 🙂
Dessutom är himla praktiskt att bonka då och då. Trevligast på träning dock då det är otroligt lärorikt. Hur känns det precis i sista minuten, innan det är för sent att dra ner. Sånt är bra att veta. 🙂
Härligt! 🙂 Visst är det befriande att släppa allt vad km-tider, puls etc heter och lita på känslan. Jag tycker kroppen reagerar blixtsnabbt och säger till med all önskvärd tydlighet om pulsen blir lite för hög och jag hinner utan problem sänka farten så att jag inte bonkar. Om jag bara lyssnar och inte har tankarna på annat håll. Inte låter mig uppslukas fullständigt av musik etc utan hela tiden har ett öra inåt. 🙂
Dessutom tror jag många blir onödigt försiktiga eftersom pulsen ofta stiger bara av nummerlappen. 🙂
Snygg jacka och A5 regerar (delad 1:a plats med Connecten hos mig) 🙂
Härlig läsning… och du, A5orna har inte fläckar, det är stridsärr. Bär dem med stolthet 😉