I helgen var det dags för Linde 6-timmars, och det började verkligen inte bra. Inte nog med att jag hade sovit illa, jag kände mig ur slag och offside redan
från början. Jag kände mig kantig, som om jag var en fyrkantig kloss som
försökte ta mig igenom ett runt hål. Hotellet vi kom till var nog så charmigt, om än lite
åldersdiget och vårt rum var utrustat en pytteliten toalettstol. Handfatet satt så lågt att
JAG fick böja mig, och jag är inte den längsta personen i trakten.

Den
där toaletten fick jag anledning att återkomma till, men själva
uppladdningskvällen gick bra och var trevlig. Sen skulle jag försöka sova…
Försök sova när toaletten porlar och skvalar som niagarafallet! Fanskapet läckte
ju, och stod och fyllde på cisternen hela natten så jag somnade först
halv sex på morgonen när älsklingen äntligen fick tyst på fanskapet.

Frukost äter jag normalt inte, men ett par ägg fick jag i mig i alla
fall och det var ungefär det frukosten bestod av för samtliga gäster. Vi var på
sin höjd tio personer i hela hotellet och allt var slut ändå. Lagom “glad”
upptäckte jag att jag hade glömt packa ner tröja och strumpor till tävlingen. Så
går det när man packar när man är offside.

Snabb visit till den lokala
sportbutiken löste problemet, sen var det inte mer att bråka om. Jag som aldrig använder nya saker på tävling ska springa med ny tröja och nya strumpor. Hm. Efter en
spartansk lunch, jag ville inte ha mycket i magen som skumpar runt, var det dags
att springa. 6 timmar. “Jaja, det får väl gå,” tänkte jag och hoppades på 35
åtminstone. Jag skulle testa en funktion i klockan också, då hade jag något att
pyssla med. En mara vore ju kul.

Bild: Måtta och moderation, starten var inte överdådig åtminstone.

Efter ett par varv på den fina banan med sjöutsikt och
omväxlande underlag måste jag besöka toaletten och tappade kontakten med mitt
springsällskap, men det gjorde mig inte så mycket. Då slapp jag känna mig som ett ankare som drog ner farten hela tiden. Jag drog igång lite musik och
ett avsnitt av Zombies, run (fast utan chases) och fördrev tiden för mig själv.
Varv på varv försvann, och det var inte utan att jag mådde ganska bra. Det var ett spännande avsnitt, och långt.

Bild: Här blåste det en del emellanåt, då blev man sval igen.

3
timmar passerade, fortfarande kände jag mig helt okej. Vinden svalkade skönt på
rakan längs vattnet strax efter vattenbordet, sen kom första uppförsbacken då
jag fick trippa upp. Lite plant grus och sen en pyttebacke till, tre löpsteg
bara så var man uppe på asfaltrakan mellan skolbyggnaderna. Där var det
mestadels vindstilla och lite varmt, så då var det skönt att vinden kylt ner
kroppen för här blev det varmt och svettigt annars. Trippa över kullerstenen,
ner för den lilla backen och sen en nittiograderssväng så kom man upp på den
långa raksträckan där tidtagningen låg och därifrån var det inte alls långt till
vattenbordet igen.

Bild: Vätskebordet ställdes i lä, bra beslut. Där stod det bra.

Varv på varv. Plötsligt var det bara 30 minuter kvar
och underläppen började nästan darra, för det var ju roligt! Jag hade fått
kontinuerliga rapporter av älsklingen, jag höll tydligen ett väldigt jämt tempo
och tuggade i mig kilometrarna i rask takt. “Klarar jag 45 på 6 timmar?” undrade
jag och förstod inte var svaret betydde. Det tog ett tag att förstå att jag
passerat 45. Att jag fartökat sakta men säkert ända sedan 35km. Jag började
umgås med tanken att kanske klara 47 istället, och här inträffade något
intressant.

Jag trodde nämligen inte att jag kunde fartöka mer, att jag
nått gränsen och för att jag skulle komma i mål alls skulle jag behöva hålla
farten bara. Benen lyssnade inte på det örat utan började öka farten igen. En
mycket underlig upplevelse, de sista kilometrarna gick rasandes fort. Sista
kilometern gick i 5:49 om inte Herr Garmin luras allt för mycket och det kan den
mycket väl göra. Den fick stora problem med mina två toalettbesök nämligen och
tyckte jag var en hel kilometer längre fram än jag verkligen var.

Bild: En av de allra sista varvningarna, nu visste jag att det var strid på kniven om det skulle bli pers eller inte. Därav minen av djup koncentration.

I
slutänden blev det nytt personbästa med lite över 100 meter efter sämsta
uppladdningen någonsin. Ibland är kroppen en makalös manick!

Efter loppet
vankades det segermiddag med mina fina löparvänner, en rejäl påfyllning i form
av supergod hemlagad pytt i panna och pannkakor med grädde och sylt till
efterrätt, och sen sov jag som en klubbad kut hela natten!

Experimentet
med klockan då? Jo, det visade sig att Virtual Partner drar en förskräcklig
massa batteri, och man kan inte ladda 920xt under pågående pass, så den kan jag
inte använda på lopp som varar längre än 10-12 timmar. Men klarade jag mig utan
den funktionen på Stockholm Ultra förra gången ska jag väl klara mig den här gången
också.

Jag ska runt!