När alarmet ringde kvart över fem var första impulsen att vända om på andra sidan och skita i alltihop. Steg upp tjugo-kvart i sex, vilket egentligen var för sent. Det blev stressigt och frukosten var uppe i halsen länge under loppet. Så en halvtimme tidigare hade nog inte skadat. En kopp kaffe i ett tyst kök innan jag satte igång med frukosten: ½ liter vatten, kaffemjölk, tre kapslar aminosyror, gröt på 1,5 deciliter gryn, banan, två ägg, två bitar filmjölksbröd (det jäste inte upp särskilt bra så skivor är inte rätt benämning) med ICA cream cheese och hamburgergurka. (Den vanliga saltgurkan fanns bara i stora brukar. Hamburgergurka visade sig vara minst lika gott…)
Tejpade knäna, gjorde mig i ordning och bytte om.
Kläder:
Craft boxertrosor (Gunda). Som jag fick skav av på ena sidan! Uppenbarligen är det bara mina Pierre Robert köpta på ICA som fungerar!!
Sportbehå Puma. Leukoplast under.
HellyHansen underställströja. Gammal som gatan men håller och värmer än.
Trekvartstights.
Gococo långa kompressionsstrumpor.
Scarf från Everest.
Neck tube som pannband.
Craft löparvantar.
Salomon vindjacka.
Vätskebälte med fyra flaskor.
Valde Adidasskorna. Det skulle visa sig vara ett misstag.

Blandade sportdrycken. Tog med en extra vattenflaska. Tog bussen tjugo över sju. Ringde och väckte älsklingen, poor thing. Kissade och bytte skor hos honom. Han var väldigt trött. Vi gick till Källbybadet, det tog cirka tio minuter. Hämtade nummerlappen, fixade chipet. Sen var det kissatoaletten igen. Värmde upp två varv runt parkeringen, det var bra att jag gjorde det, kroppen blev inte lika chockad som den brukar bli då jag är väldigt dålig på att värma upp inför lopp.

Ställde mig långt bak i starten. Folk satte iväg som jehuer. För att inte bli alldeles ensam sprang jag fortare än vad jag tänkt mig i början men tokkörde inte. Turen började i vackra St Lars-parken. Efter det kom jag ikapp två rosa tjejer. Jag tog kontakt och frågade om de hade sprungit loppet förut. Sedan sprang jag med den ena tjejen nästan hela vägen. Hon hade sprungit maraton i Aten för ungefär en månad sedan.
Ut till Stora Råby var det mest grusväg. Fick känna på motvinden då och då. Men vi fick in ett perfekt tempo och de först 5 kilometrarna bara flög undan. Strax efter den kontrollen stod mina föräldrar och hejade. Tog en Enervittablett efter 5 km. Hade planerat att ta en var 5:e men var först inte sugen och sedan så trött att jag glömde bort att jag hade dem.
Vidare upp mot Linero, mest på cykelvägar och här fick vi känna på både motvind och uppförsbackar. Gick vid något tillfälle i en av de brantare.
Vidare uppför. Passerade några hundra meter från min lägenhet. Passerade även punkten där jag brukar påbörja och avsluta mina löprundor.
In bland nybyggda bostadsområden. Tog rygg på en rosa tröja.
Korsade Spelmansvägen och där stod föräldrarna igen.
Sedan en plågsam färd upp till Sony och den stora rondellen. Under motorvägen gick det först nerför och sedan rejält uppför. Hade redan riktigt ont under trampdynorna, trots stora Compeed. Tror det var en kombination av för mycket dämpning i skorna och min bristfälliga teknik (syns på en del av bilderna också). Bet ihop och försökte landa på mellanfoten men teknikfokus var svårt att hålla där och då…Rundade Sony, där var vi på den högsta punkten.
Grus, asfalt och även lite gräs ut på Norra Fäladen. 15-kilometerspasseringen ute vid Djingis. Jag är ju sedan ultraloppen van vid att stanna länge vid vätskekontrollerna. Här var det bara till att dricka och köra vidare. Ville ju inte bli lämnad på efterkälken, det var bara till att hänga på. Vidare ut på Annehem och området med de fina husen. Dagens publik (bortsett från mina föräldrar) var tre småtjejer som ville fiva. En backe ner under järnvägsbron och sedan dagens värsta uppförsbacke innan man var ute på Nöbbelöv. I den backen gick även min ”kompis”. Rundade Nöbbelövs kyrka och efter det såg vi 20-kilometerskontrollen. 7 kilometer kvar. 4+3. Och dom var långa.
Ut från Nöbbelöv (där jag en gång bott, i hus) och följde Västra Ringen in mot stan. Passerade NOVA-området och senare själva NOVA-byggnaden. Här satte tröttheten in på riktigt. Hade jag varit ensam hade jag gått massor här.
Cykelväg utmed Klosters Fälad och in en sväng i lilla Värpinge innan vi nådde början av vattenverksbassängerna och den sista kontrollstationen. Vägen utmed vattenverket var mest som en grässtig med en del stenar och lera. Tillkännagav efter en stund att jag inte orkade mer. Likväl fortsatte jag springa. Den ena rosa tjejen (som efter att vid Djingis fått något mirakelte av sina föräldrar och sedan hållit sig en bra bit framför oss ungefär fram till sista vätskekontrollen) hade på något sätt lagt in rundan i sin telefon, med avstånd och allt. Det fanns inga kilometermarkeringar längs banan, men hon hade full koll. Det är knappa en kilometer kvar, tyckte jag att jag hörde henne säga. Gav ifrån mig nån typ av djuriskt läte. Som man bär sig åt. (Nej, jag fes inte, det hade jag klarat av långt tidigare.) Efter ett tag sa hon ”26 kilometer”. En hel kilometer kvar?! Så långt??? Vid bron under järnvägen blev jag tvungen att släppa tjejerna och därmed befästa min sistaplacering. Gick det sista av grusvägen, en ganska långsträckt uppförsbacke, och en del av cykelvägen som tog vid. Drack. Satte sedan ganska bra fart och snart syntes Källbybadet. I målgång tog tävlingsledaren (tror jag?!) emot. Jag förkunnade att jag kom sist, sen lutade jag mig mot honom. Stod på benen men det var tur att jag hade någon att luta mig emot! Tackade min rosa kompis som jag sprungit med nästan hela vägen. Tack vare att jag fann henne blev tiden en halvtimme bättre än vad jag räknat med att den skulle bli.
Efter målgången drack jag vatten och sportdryck, mer sportdryck än vatten. Jag var knappt alls törstig i början av loppet, det tilltog efter ungefär halva. Och sen var jag törstig resten av dagen.

Bra organiserat lopp med tydlig skyltning. Kände mig bara smått jagad av följecyklisten ibland. Han var ju också tvungen att till sina kollegor som stod med flaggor vid en del övergångsställen rapportera att ”det var den sista”….
Bra väder, har haft tur med vädret på alla lopp jag sprungit i år.

Ringde älsklingen som hade mina överdragskläder. Han blev galet förvånad över att jag redan var i mål. Senare berömde han mig inför mina föräldrar (”Det här var ju ruggigt bra”). Sånt värmer i hjärtat. Drack resten av min sportdryck och mer vatten. Sedan glögg (gratis) och en lussebulle. Betalade för en kaffe också men tog aldrig den. Satte mig i bilen med mamma och pappa. Fick mina kläder. Åkte hem till varm dusch. Mådde illa och var hungrig om vartannat. Åkte till restaurang Olympen där älsklingen mötte upp. Åt en 150-grammare med ”klyftpotatis”, sallad och dressing. Restaurangpersonalen hörsammade min önskan om klyftpotatis istället för pommes genom att klyfta och steka en bakpotatis. När jag tagit bort det brända skalet, saltat och ketchupat var den helt okej.

Föräldrarna skulle dra vidare. Jag och älsklingen gick in på ICA och köpte fika innan vi åkte hem. Jag vilade två timmar. Sen blev det Ben & Jerry’s och kaffemjölk. Huvudvärk. Drack och kissade, drack och kissade, drack och kissade. Såg ett House och Så mycket bättre, sen gick jag och la mig. Vaknade till vid ett och var vaken en timme. Hade inte ont, bara vaknade av ingenting.

Igår var jag mest trött, låg och konstig. Hade fortfarande huvudvärk, måste spänt mig när jag blev trött i lördags. Hade tvättstugan på morgonen. Förmiddagsfikade på Ben & Jerry’s och vaniljfläta (brukar aldrig hända). Sov mitt på dagen. Tog en macka innan jag åkte och storhandlade. Blev hämtad. Hämtade ett paket på Linero. Gjorde champinjonrisotto och Anna Markelins julmüsli, skrapade Triss (fick ihop till en ny lott), såg Solsidan och renbäddade. Sov för en gångs skull bra mellan igår och idag (söndag-måndag) men har ändå varit trött idag.

Och nu? Tomhet. Resten av året ska jag försöka sköta min rehabstyrketräning och yoga. Nästa år är helt blankt. Jag behöver träningsmål och utmaningar! Men jag vill göra andra saker också nästa år och vill att andra saker ska hända. Men det är inte bara jag som bestämmer över det.