“När man gnuggat niomilaveckor ett tag”, skrev jag i träningskalendern tidigare i dag. Det lät ju bra, fast helt sant är det inte. Bara nästan.

Faktum är att jag i år gjort tre veckor 90+ och ytterligare fyra 80+, varav två är över 87 km och nästan kan räknas som niomilare. Därtill en vecka som är 200 meter från 8 mil. Om vi ändå räknar den som en 8-milare innebär det en svit på 8-milaveckor ända sedan v 2 – med undantag för en förkylningsvecka då jag bara skrapade ihop 59,85 km.

På de 72 dagar vi hittills hunnit beta av på 2014 har det blivit 847,6 km, vilket ger ett veckosnitt på 82,4 km. Inte så tokigt.

Men det börjar nog att bli dags att slå av den värsta kilometerhetsen ett tag snart, för om jag ska kunna höja intensiteten utan att gå sönder behöver min gamla kropp få lite vila ibland också. Det hade den vänligheten att tala om för mig i dag, efter ett par månader nästan helt utan skavanker.

I slutet av dagens pass kom den gnisslande högerljumsken, eller om det sitter mer i höften, tillbaka efter att ha hållit sig i schack ett tag. 

Är det något jag inte vill nu så är det att gå sönder. Samtidigt vet man ju av erfarenhet att bra form ofta är resultatet av att man en längre tid tränat precis på rätt sida av gränsen för vad kroppen pallar, vilket innebär att det gäller att vara riktigt lyhörd. 

Och att påminna sig själv att en extra dags vila är bättre än två månaders skadeuppehåll, trots att kilometernazisten i ens inre skriker för full hals.

I helgen väntar två dagars helvila (möjligen frånsett lite träningscykel) när jag blir själv med Axel och Ida. Inför denna svåra prövning hade jag tänkt köra järnet på lunchen imorgon, men som det känns nu blir det en försiktig lite sväng för att se hur det känns. Och kilometernazisten tuggar redan fradga över veckomängden, som ser ut att stanna kring 6-milastrecket. Skandal.