Förra söndagen sprang jag en runda, 24km, och det gick skräp. Det var så jobbigt, jag blev tagen på sängen av pollenallergin och mådde så där.

“24km tog hela 2h 52 minuter att beta av, det är åtminstone 10 minuter långsammare än jag hade velat och en kvart långsammare än jag hade hoppats på.”

Så skrev jag då. Jag kan glatt konstatera att samma runda idag gick betydligt lättare. Allergimedicinen har definitivt övertaget och rundan tog 2h 35min – dvs hela 17 minuter snabbare! Det är till och med bättre än jag vågade hoppas på. Det är vad jag kallar revansch!

Det är faktiskt så bra att jag måste börja titta bland tävlingarna för att hitta bättre tider på distansen. Det är faktiskt riktigt häftigt. En del av framgången tror jag beror på att jag inte styrketränat den här veckan, utan låtit kroppen vila från styrka. Jag har inte sprungit speciellt långt, med mina mått mätt, denna veckan heller för den delen.

Så egentligen borde jag inte vara förvånad, egentligen borde jag ta det med en axelryckning och gå vidare. Men jag blir lika glad och upprymd varenda gång det fungerar, varenda gång kroppen gör som jag skulle vilja att den ska göra. Det fascinerar mig att det fungerar, att träningen och periodiseringen fungerar.

Det jag gör är ju egentligen bara vanlig periodisering, växla mellan tung och lätt träning och utmana kroppen med jämna mellanrum för att sen ta det lite piano och låta förbättringarna komma. Det är ingen magi.

Ändå blir jag själaglad för att det fungerar. Det är mycket lättare att motivera sig att ta i och kämpa när man ser att det händer saker, och det är en av de saker som gör löpningen så tacksam. Det är så mätbart att man blir bättre på det man gör, att träningen faktiskt gör något.

Efter den dåliga rundan i söndags var det här precis vad mitt självförtroende behövde. Det kommer att gå bra, jag kommer att klara Stockholm Ultra 100km en gång till och jag kommer att göra en bra tid. Visst, mycket kan hända när man springer 10 mil, men jag ska träna på det jag kan träna på och förbereda mig så gott jag kan. Resten är vad det är och blir vad det blir. Jag tror att det kommer att gå bra.

När jag kom hem var jag pladdrigt lycklig och lyssnade på en av mina löparlåtar vilt studsande i skrivbordsstolen: