Med nyslickade sår efter debaclet i Nordic Classic (kommer kanske i en separat krönika när krisbearbetningen närmar sig fullbordan) vågade jag mig på ett nytt tävlingsförsök i måndags. För säkerhets skull på bana, där risken att springa fel kunde hållas på en rimlig nivå.

Ibland kan det vara skönt att spontantävla utan en massa uppladdning. Som denna gång – några timmar före start läste jag Jormas påminnelse på FB om resultattävling på vallen, med 800 meter på menyn. Min enda “tävlingstid” på distansen är ca 10 år och kommer från 7-kampen på Widdes svensexa. 2:42 kändes kanske inte hundraprocentigt representativt, bland annat eftersom jag åtskilliga gånger sprungit snabbare på intervaller.

Eftersom Axel hade fotbollsmatch innan var det inte ens säkert att jag skulle kunna hinna till start, och uppvärmningen blev sedan ganska minimalistisk för att gälla medeldistans. Knappt 2 km jogg med några stegringar och lite övningar och sedan ställde vi upp oss.

Inga av de vanliga kombattanterna stod på linjen men Fred, Bagarn och Doktorn hade kört intervaller och agerade hejaklack. I stället kom huvudutmaningen från Viktor Almgren, Gotlands hopp på just denna sträcka under Island Games. Som 20-årig mer traditionell friidrottare har han förstås en snabbhet jag bara kan drömma om men frågan var ju hur det står till med uthålligheten. Fred var vänlig nog att coacha oss båda till seger. 

Till Viktor: ta det lugnt, avvakta bakom och slå till i slutet.

Till mig: Du får nog se till att du skakat av honom före spurten. Kör jämnt och hårt.

Så vi gjorde förstås helt tvärtom.

Eller om man ska vara sanningsenlig så gjorde jag nog det jag skulle, men det såg inte ut så eftersom 15-årige Theo Linden drog upp ett herrans tempo på första varvet och Viktors tålamod räckte bara till första rakan, då gick han också upp och drog. Själv försökte jag hitta mitt jämna tempo som inte skulle göra ont förrän efter varvning och efter ett 68-varv kom mycket riktigt smärtan smygande. Vid det laget var både Theo och Viktor klart före mig men i kurvan ut på slutvarvet anade jag att jag närmade mig. Mycket riktigt, på bortre rakan hämtade jag först in Viktor och sedan låg jag kvar bakom hans rygg när vi ganska distinkt susade om Theo precis före kurvan. Jag funderade lite över när det var smartast att gå om Viktor men eftersom vi gick in i sista kurvan var det inte så mycket att fundera på. Jag hade inga planer på att springa på bana 2 utan jag fick, mot precis all vett och sans, inrikta mig på att spurta ner Viktor på sista 100.

Hejaklacken vrålade nu för fullt och ut på rakan gick jag upp jämsides och gasade jag allt jag hade. Att det bar hela vägen till seger beror antagligen inte på min imponerande fartökning utan mer att jag var den som tappade minst fart när de båda ungdomarna drunknade i mjölksyra. 

När jag återfick medvetandet visade klockan 2:20,93, som sedan korrigerades till 2:20,97. Jag hann att få drygt 1 sekund till Viktor medan Theo tappade över 6 sekunder på de sista 200 meterna. Ändå en imponerande insats av en 15-åring. 

Hur imponerande 46-åringen var i något större perspektiv vill jag inte själv  betygsätta men jag var ändå väldigt nöjd. 2:56-fart i 800 meter med långpass dagen före och minimal uppvärmning ger ändå en god indikation på att 3-fart i ytterligare 700 meter inte är total science fiction. Svårt och plågsamt, ja, men inte omöjligt. Det var det jag ville veta och att jag av bara farten kapade ca 22 sekunder på mitt 800-meterspers säger förstås mer om den gamla tiden än om den nya…