Parkera hojen framför Netflix och trampa, är ett inte allt för gräsligt koncept. Det kan jag leva med, faktiskt.

Jag har ägnat en god massa tid åt att fundera på vad jag vill, bena ut vad och varför. Det är som när Alice i Underlandet träffade Cheshirekatten:

– “Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?” – “Det beror på vart du vill komma” svarade katten. – “Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.– “Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.

Vet du inte vad du vill, hur ska du då veta hur du ska nå det eller få det? Så första steget måste vara att skärskåda sina inre önskningar, vad man vill åstadkomma och varför. För vems skull. Lite navelskådning är nyttigt ibland, om man har sina kritiska glasögon på sig. Man ljuger aldrig så bra som när man ljuger för sig själv.

Jag behöver tappa ganska rejält i vikt för att vara nöjd, för att kunna springa som jag skulle vilja. Jag vill trivas med mig själv igen. Komma i mina kläder, inte känna mig så otymplig. Inte för någon annans skull, utan för min.

Det tänker jag börja med så fort jag inte ammar längre, Grynet intresserar sig mer och mer för mat och mindre för amning så jag anar att det nog inte dröjer så länge till. Hon har så bråttom att växa upp, så ivrig att få vara med och veta allt. Lilla Grynet, what’s the rush?

Det ska bli busväder, så jag cyklar vidare. Det är iaf bättre än inget, även om det kanske inte är som att springa när det är löptävlingar jag drömmer om.

Nåja, jag får väl se 2018 som året då jag började om. 2017 blev ju så tumultartat att du inte kan ana det, med flytt och bebis och allt.