Igår spenderade vi nästan hela dagen hemma hos pappa, maken hjälpte till med veden och jag passade Paula och lagade mat. När jag ändå var där kunde jag inte sitta still riktigt utan jag gick och pysslade, inget allvarligt men tydligen tillräckligt. För även om jag sprang senare på kvällen så tror jag inte att den rundan alena kan anses skyldig till viktraset, kroppen är inne i någon form av foglig och medgörlig fas och jag tänker inte bråka med den om saken. 

Flätan is back!

Löpningen, på löpband, gick fenomenalt bra. 5km på ~42 minuter är snabbare än jag sprungit hittills, jag lyckades hålla fokuset på mittkroppen hela vägen och jag hade en bra känsla i hela kroppen tills jag stannade och kände hur trött jag var! Klockan rapporterade högsta puls 174, och även om jag inte riktigt litar på den längre (det är något skumt med den) så visade löpbandets display samma sak när jag lade händerna på sensorerna.

När jag var som bäst tränad hade jag maximal syreupptagning ungefär där, så det är inte osannolikt att jag sprang fortare än syreupptagningen hann med. Det skulle i alla fall förklara varför det tog så lång tid och nästan tio minuters långsam promenad på bandet efteråt innan jag kände mig som folk igen.

Nej, om något tror jag det är kombinationen av strikt periodisk fasta, mer rörelse i vardagen och bättre mat som ger utslag. För även om jag inte väger och mäter så ofta så vet jag på ett ungefär vad jag kan och bör äta, och inte.

Lite över 7 månader gammal är Grynet, och trots att jag fött tre barn är kroppen medgörlig och gör som jag vill. Det är jag stolt över. Styrketräningen, i all sin leda, betalade sig. Och fortsätter betala sig, jag tror bestämt att det stämmer att en person med mycket muskler förbränner mer än en med lite muskler, om båda väger lika mycket.

Jag tänker i alla fall inte sörja raset till 82,8kg även om jag var tvungen att kliva upp två gånger på vågen. Sammanlagt har jag nu tappat en bra bit över 8kg, och mer ska det bli.