Min krånglande vad driver mig till vansinne. Mikrobristningar eller ej, jag vill springa nu. Det var länge sedan. Vilken sorts löpning som helst går bra, bara jag får springa.

Jag fick order att backa från vadhävningarna, mitt engagemang med 3 gånger om dagen (3×15 på vardera benet och 3×15 på två ben) kan ha varit lite väl entusiastiskt. Muskeln behöver vila också.

Tejpen kanske inte gör något egentligen, men den är skön ändå. Foto: privat

Jag besökte Access Rehab för tredje gången på kort tid, och de fruktade nålarna kom fram. Helvete så ont de gör när de träffar rätt. Men de fick muskeln att slappna av i alla fall. Det är huvudsaken. Jag får för mig att vadmuskeln mår bättre av att vara avslappnad och mjuk, som den vänstra. Det är just när hon ska sätta nålarna som det gör ont, när de väl är där och strömmen får muskeln att hoppa gör det inte ont, det känns bara besynnerligt. Men köra in en nål i en superspänd och trött muskel, det gör ont.

Jag tar det givetvis lugnt, jag är inte dum. Vaden behöver den tid den behöver, tyvärr och det är inget jag kan göra åt saken. Vi får helt enkelt se från dag till dag vad som händer och hur det blir med löpningen och start i de lopp jag har planerat.

Närmare besked än så går inte att ge. Frustrerande nog.