När alla medier fylls av årskrönikor med tillbakablickar på 2012 tar jag det som ett tecken på att det är dags att summera i min egen lilla navelskådande värld.

Det var ju passande att få avsluta löparåret med både tävling och lite utgång med klubbkamraterna i går. Fred, Tommy, Daniel, Henrik, Sture och jag inledde med lite spa på Wisby Hotell, mellanlandade hemma hos Fred för avsmakning av Gotlandsdricke innan vi bänkade oss på Surfer’s (som, för undvikande av missförstånd, inte ligger i Bratislava) för kinesiska smårätter. Starkt, gott och trevligt! Fred var ju inte med på förmiddagens lopp utan fick gissa utgången, med blandad framgång.

Så, var 2012 bra eller anus?

Sett till vad mina huvudmål inför året var får man väl konstatera att det lutar åt det sistnämnda. Sub 2:50-maran försvann i ett stort rökmoln och Lidingöloppet sub 2h förvandlades till ett fiaskobetonat och krampaktigt försök på halva distansen, där jag inte ens lyckades hålla min tänkta tremilafart i 15 km. Löparknät vägrade bli bättre utan att jag tog tjuren vid hornen och höll upp med löpningen en månad. I praktiken ännu längre eftersom jag tränade oerhört lite veckorna efter Lidingö.

Men allt var verkligen inte skit. Kyrkstafetten på Öland var en höjdpunkt – kanske inte rent löpmässigt där jag kunde ha gjort en bättre insats, men som upplevelse var det, enkelt uttryckt, skitkul.

Flera nya pers har det också blivit under året. 44:21 på långa terräng-DM (12 km) var en putsning med en halvminut sedan föregående år, och då var jag ändå tämligen nöjd även 2011. På samma lopp snyggade jag också äntligen till mitt milpers, liksom på vägen, ner till 37:01. Även det var ju egentligen en bra bit från kapaciteten, vilket visade sig i regnet i När ett par månader senare. 36:15 var äntligen en miltid jag kände att jag kunde stå för.

Även Jungfruloppet (49:53 på 13 jävligt svårsprungna km) var en rekordnotering. Visby halvmarathon ser på papperet ut som en fiaskoprestation (1:25:46) men tiden säger inte så mycket. Den 30-gradiga hettan krävde många offer och bara genom att lyckas stå på benen och inte ge upp avancerade jag märkligt i startfältet och gick, tämligen förvånad, i mål som trea. Det lönar sig att vara tjockskallig.

En annan höjdare under sommaren var Säpo-joggen i Visby, där jag och Fred tog oss an uppgiften att visa Säpos livvakter var skåpet ska stå. 1550 brutala meter, först brant upp genom Visby till Domkyrkotrappan och sedan i hejdlös fart ner genom gatorna. Fred var först i mål, jag fyra med endast en av livvakterna (mycket knappt) framför mig. Hade loppet varit 100 meter längre hade jag spöat honom.

2012 var också året då Olof Thunegard upphörde att vara oslagbar. Två gånger i följd slog jag honom under Vintercupen och vid Högklint hade jag honom på kroken ända till slutkilometern.

Så den blandade kompotten innehöll ändå lite godsaker. Nu gäller det att komma tillbaka till full styrka och hålla sig oskadd så kan 2013 bli kul. Målsättningarna är vagare än på flera år, men det kan få vara så. Gärna en halvmara under 1:20, mil under 36 och kanske ett nytt försök att spräcka 2h på Lidingö.

EDIT 130205. Lite hårda fakta om träningsåret 2012. Totalt ägnade jag 9 dagar, 20 timmar och 57 minuter åt att träna. 294 loggade pass på 224 dagar, eller 61 procent av dagarna. 287,57 mil skubbade jag, i snitt 55,3 km i veckan med en snittfart på 4:32 min/km. Kollar jag på första halvåret är totalmängden 177 mil, veckosnittet 68 km och träningsfrekvensen 67 procent, så skadorna i höstas sabbade statistiken en del.