Kungsholmen runt levererade ännu
en gång. Eller rättare sagt, jag levererade på Kungsholmen. Löparresultat
kommer ju inte i små fina paket med rosetter utan man får snällt göra jobbet
själv.

Efter debaclet i Visby för två
veckor sedan (en kort förklaring kommer strax) kände jag en stark längtan efter
att få testa hur långt formen egentligen räckte och därför blev det alltså en
snabbt hopkommen resa till huvudstaden för min andra start (förra gången var
2011) i detta lopp. Hur mycket jag än kände att formen fanns för att springa en
halvmara på 1:18 så kan man liksom inte tillgodoräkna sig resultat innan man
faktiskt sprungit. Och helst hela distansen, vilket var problemet i Visby.
Efter en strålande start med avspänd löpning en bit söder om 3:40-fart sprang
jag och damledaren Hanna Lindholm rakt fram där vi borde ha svängt
eftersom vägvisarna satt i solen och kollade Snapchat. Eller vad de nu gjorde.
Mitt första brutna lopp någonsin var ett faktum.

Men detta var historia när jag
stod i elitfållan intill Rålambshovsparken, med Abraham Adhanom (utan käpp
eller vinflaska) nån meter till höger, och inväntade start. Veckan före hade
gått lite i övertändningens tonart, med inbillade fotfrakturer och en eller
annan släng av mental ebola. Kort och sammanfattningsvis var jag på G.

Sånt kan straffa sig i starten så
jag fick besinna mig. Jag tog det väldigt lugnt under den första km och
passerades stadigt av andra med nyputsade horn. Första splitten visade 3:34
vilket kändes perfekt. Hade jag gått enbart på inspiration kunde öppningen ha
landat runt 3:10 och det hade nog inte varit jättebra för fortsättningen.

Förhållandena denna dag var på det
stora hela perfekta, med runt 13-14 grader i skuggan, en skönt värmande sol och
minimalt med ishalka. Det sistnämnda var ingen självklarhet efter den senaste
veckan idiotväder.

Däremot var det en ganska påtaglig
motvind under de inledande 2 km fram till Stadshuset, men sån skit mildras av
sällskap. Det var gott om ryggar att dyka in bakom. När jag blickade framåt
kändes det som att jag hade närmare 100 löpare framför mig, även om det nog
inte var riktigt så illa. Drygt 50, kanske.

När vi svängt om och börjat gå mer
i västerled började jag sakta men säkert att plocka placeringar, vilket
faktiskt fortsatte ända till de sista två kilometerna. Jag tror inte att jag
blev ifrånsprungen av någon alls mellan km 4 och 19, däremot plockade jag metodiskt
gubbe efter gubbe. Och nån enstaka elittjej.

Efter sex km byter den
lättsprungna banan helt karaktär när man viker in från strandpromenaden. Den
sjunde km går svagt uppför, varefter man viker ner i en park där det radas upp
flera hårnålskurvor. Den snävaste är så tvär att man med fördel tar spjärn mot
den skyltstolpe som ska rundas. Den skarpsinnige räknar snabbt ut att jag här
försöker lägga grunden för ett senare påstående om att dagens insatser kunde
givit en ännu bättre tid på en något enklare bana.

Under andra halvan av varvet
hamnade jag lite i ingenmansland men hade flera ryggar längre fram att jobba
emot, och efterhand halade jag in dem. Känslan var hela tiden på topp och hela
uppmärksamheten riktad framåt, som sig bör.

In mot varvning passerade jag
Tommy och Catrin (på två ställen) och de ropade att jag såg glad ut, på vilket
jag svarade att jag var det. Jag passerade milmarkeringen på 36:44 och hörde
speakern säga att klungan runt damtäten låg ca 30 sekunder före. Jag hade haft
dessa i sikte under en tid och ville gärna mata ikapp, men 30 sekunder är en
ganska påtaglig lucka så länge alla är pigga och fräscha.

Efter varvning hade jag en
välbekant rygg framför mig, självaste herr Papphammar. Eller Daniel Elinder från klubben med det fantastiska namnet Papphammarpojkarna, min hårfine
överman på Levaloppet i somras. Jag föreslog att vi skulle växeldra i motvinden
utmed Norr Mälarstrand och så blev det. Han drog första halvan och sedan tog
jag över. 

När baksuget tappat poängen i
medvinden på nordsidan började jag mer och mer känna att det var dags att
blicka framåt. Papphammar och ett par andra löpare föll bakåt och efter drygt
13 km var jag ensam. 50-60 meter fram hade jag en vitklädd rygg och därefter
var det ungefär lika långt fram till den åtrådda klungan. Så länge vi sprang
utmed vattnet kändes luckan till Den Vite, (som troligtvis var Fredrik Robertsson från Terrible Tuesdays Triathlon) ganska konstant men så fort vi
svängde in mot knixhelvetet kände jag att jag närmade mig. Långsamt och
metodiskt halade jag in fisken och i det svaga nedförslutet mot vägtunneln
under Gröna linjen vid Kristineberg drog jag om Den Vite, som samtidigt blev
uppvaktad av påhejande vänner.

Under det värsta knixhelvetet
började den första mer påtagliga tröttheten komma, men vid det laget visste jag
att endast ett oväntat totalhaveri kunde förhindra en persslakt av episka mått.
Den sjunde km gick visserligen på 4 blankt, men det inkluderade både
uppförsbacke och 180-graderssvängar. När påföljande km gick på 3:38 fick jag
kvitto på att jag inte var slut som artist och nu började en angenäm doft av
målgång att kittla mina näsborrar.

Klungan som jag så längtat efter
att få ansluta mig till var fortfarande ouppnåelig, och dessutom ganska
utsträckt och uppsprucken, men några eftersläntrare började nu komma inom
slaghåll. Samtidigt närmade sig ett par gamla bekanta löpare som jag trott,
eller i alla fall hoppats, att jag gjort mig av med. För första gången i hela
loppet blev jag varse vad som hände bakom mig, men det kändes ganska ok när vi
svängde runt gatuhörnet och hade det svaga utförslutet ner mot viadukten över
målområdet. Nog för att det i det läget återstår gott och väl 1,5 km men det
börjar kännas realistiskt att man snart, äntligen, ska få sluta plåga sig.

Sista km in mot målområdet och
bonusvarvet gick på 3:35 så än var det liv i gubben men när både Papphammar och
ytterligare någon tidigare avhängd helt oförsynt drog om på det oändliga varvet
runt Rålambshov hade jag till sist börjat på slut på krut. Jag var helt enkelt
en smula trött. Jag inriktade mig helt på en av de sackande löparna från
klungan, en rygg som det stod IF Linnea på, och försökte jobba upp en spurt men
till sist blev det stryk av både Linnea och Papphammar, med en respektive två
sekunder. 

Min drömgräns denna dag var 1:18,
och det var jag fullt medveten om att det skulle kräva att alla kantbollar
rullade min väg. Nu blev sluttiden 1:18:24 men som jag redan antytt ovan vill jag nog påstå att det kunde ha
gått lite snabbare på en lättare bana. KR är inte en jättelångsam bana men det
är klart att segertiden 66 minuter på Adhanom antyder att det inte är Berlin vi
snackar om. Tiden räckte till 30:e plats i herrklassen, även om jag (som redan
antytts) också hade två damer framför mig. Tjejstryk känns helt ok när det är
landslagslöpare som står för strykandet.

Hur det än är med den saken så är
jag sjukt nöjd med dagens insats. Mitt PB på distansen putsades med 1:50, och
det är ju ganska ok i min ålder. Apropå ålder så hittar jag jämnårige Staffan
Westerdahl framför mig i resultatlistan men ingen annan i M45 eller äldre. Så
tvåa i åldersklassen.

Med detta ämnar jag att, för en
tid, lägga halvmaratondistansen till handlingarna och blicka mot nya äventyr.
Närmare bestämt 1500 meter på Island Games. På vägen dit tänkte jag göra en
attack mot 35-minutersvallen på 10 000 m. Det är kanske inte mer njutbara
distanser, men man slipper i alla fall lida så länge.

Km-tider:3:34-3:45-3:37-3:40-3:41-3:43-3:48-3:41-3:43-3:28

3:41-3:51-3:43-3:38-3:43-3:30-4.00-3:38-3:52-3:35

3:48 (0:28)