Det är inte så märkligt att kroppen blir trött och mör av att man tangerar eller förbättrar sina personbästa i flera olika övningar, antar jag. I torsdags gjorde benen så ont att det kändes som att de brann, mjölksyran rann till nästan direkt. Nu har det klingat av, det är bättre än det varit förr om åren då ett rejält personbästapass har kunnat invalidisera mig i åtminstone en vecka.

Jag har ganska effektivt skjutit sönder planen för att springa regelbundet, det verkar som att jag är oförmögen att göra någonting med måtta. Det är sådan jag är. All in. Allt eller inget. 

Att be mig göra något med måtta är lönlöst, det verkar inte som att jag kan det. Jag har alla de bästa intentionerna att vara måttfull, tänka till och göra lagom mycket men det händer något när jag kommer in på gymmet. Sannolikt samma sak som händer när jag får på mig en nummerlapp.

Däremot har jag inga som helst problem att följa ett löpschema. Jag förstår inte hur det kan vara så mycket skillnad i disciplin, men det kanske är en kombination av kunskap och intresse som spökar. Löpning är jätteroligt, och jag kan en hel del om det när det gäller mig själv och vad som fungerar. Styrketräning är egentligen inte samma sak, det är inte lika roligt och jag kan inte så mycket om det heller. Då kanske det är lättare att skena iväg och göra korkade saker?

Det är bara en vild teori.

Jag är inte så säker på att jag hinner åstadkomma speciellt mycket på de två veckorna som jag har kvar av min personliga utmaning, att se hur mycket jag kan förbättra mig till den 1 december. Men jag gnetar på, så mycket livet med småbarn tillåter. 

Håll en tumme för mig.