Igår persade jag nästan med flit på 5km. Egentligen stod det 20km på schemat men fan flög i mig så jag körde 5km full rulle istället. Så idag skulle jag vara vettigare hade jag tänkt, idag skulle jag ta det lugnt för det stod 15km lugn distans i schemat. Hur svårt kan det vara?

När jag kom hem var jag dygnsvettig, andtruten och så nöjd som bara en rejält genomsprungen löpare kan vara. Jag hade tacklat backarna med bravur och jag tittade regelbundet på klockan, men lät inte siffrorna skrämma mig. Jag visste att det gick fort som fan. Men när jag lyssnade inåt, på kroppen, sa den “kör på du bara”.

Så jag sparkade Jante i skrevet och sprang. Jag, som annars är nervös för att springa fortare än 6-minuterstempo, eftersom det ju är fort och går det fort blir man trött och blir man trött kan man inte springa långt. Ja, ni som kör ultramarathonträning har säkert hör det där: fart dödar.

Jag skulle vilja protestera. Fart dödar säkert, om man överskattar sig. Men det kan också vara otroligt befriande att springa så kinderna hoppar, öronen flaxar och håret står som en strut bakåt. Hjärtat pumpar, det känns som om lungorna är ett nummer för små och blodtrycket får det att brusa i öronen på slutet. Benen pumpar på, det kanske till och med börjar svida i baken och baksida lår.

Givetvis får man anpassa farten efter vad man ska åstadkomma. Det är en hel vetenskap bakom det där. Men jag måste få in i min skalle att jag inte behöver vara så nedrans rädd för den där 6-minutersfarten.

Igår satte jag 5km i 5:12 min/km och det gick ju alldeles utmärkt. Jag hade kanske inte gärna försökt springa mer efter det, men det var ju inte planen heller.

Nu säger jag inte att man ska persa var och varannan dag heller, men jag har varit för försiktig tror jag. För orolig för att inte orka. Så jag har inte utnyttjat de sista växlarna, och det tror jag inte heller är så bra.

För hur ska man utvecklas om man aldrig går utanför komfortzonen, aldrig testar att springa sig så trött att det smakar illa i munnen eller aldrig springer så fort att benen förvandlas till blydankar? Hur ska man då ta reda på var gränserna går, och flytta dem, om man aldrig ens är i närheten av att nosa på dem?

Någonstans mellan Bosön, Marathon.se och A5:orna ligger min sanning (jag har aldrig gjort ett dåligt pass i mina älskade A5:or). Den är kanske inte din sanning, men för mig är det så. Jag behöver alla de där förskräckligt många långa passen, de där som är 3 mil och mer. Fysiskt behöver jag dem.

Men psykiskt behöver jag få gasa, springa som om det brinner någonstans och låta adrenalinet spruta. Det är förbannat roligt att springa riktigt fort och känna sig stark, som en urkraft som drar fram över grusvägarna. Och jag måste tillgodose både det fysiska och det psykiska behovet, annars slutar det med att jag blir less.

Det komiska är att när jag travar ut på långpassen saknar jag ofta den snabba löpningen, men när jag springer där med andan i halsen på snabbdistansen önskar jag att jag vore ute på långpass istället. Är inte det en form av ironi?