Dagen D började närma sig. Lördagen den 9 april 2016 då jag för första gången skulle åka ett längdskidlopp (ja, förutom något barnlopp för länge sedan).

Fredag kväll checkade vu in i Glöte hos några kompisar. Tyvärr blev detta inte den absolut bästa uppladdningen då vi bjöds på bland annat välkomstwhisky. Det blev sedan lite mera gott att dricka också. 

Mitt mål med loppet var ju först att orka åka 3 mil. Men allt eftersom jag tränat så satte jag även upp en tidsgräns och den satte jag till 3 timmar. Det var nämligen så att prisutdelningen för tävlingen ägde rum 3 timmar efter starten och jag tyckte det skulle vara lite skämmigt att komma in “efter” den.

Vår kompis som vi bodde hos tippade dock att jag skulle klara loppet på 2 timmar och 20 min, vilket jag snabbt tillade att det klarar jag aldrig. 

Trotts att kvällen blev ganska sen så var jag uppe klockan sju på morgonen för att valla skidorna. Det syntes redan nu att det skulle bli en strålande dag att åka i och allt kändes oerhört kul och spännande.

Väl vid starten var det några minusgrader och solen lyste härligt. Jag hade fått tips inför loppet att starta väldigt lugnt och inte dras med i något snabbt tempo. Något som jag heller inte gjorde. 

Och tur var väl det. För trotts detta så blev jag väldigt trött. Första milen på loppet går uppåt innan det bär av neråt mot Lofsdalen igen. När jag passerade skylten för 2 km så var jag riktigt trött och tänkte, hur ska jag orka 2,8 mil till? Men när jag passerade 4 km och det det började stiga mer så kändes det som att det började gå lättare och vid 5 km kändes det riktigt bra. 

Jag hade planerat att det gjorde inget om första milen gick på över en timme då det ändå var uppför. Nu visade det sig dock att när jag tittade på klockan vid första vätskekontrollen så hade jag bara åkt i 50 min. Ok, att jag senare fick reda på att när jag var där vid första kontrollen så hade den som vann bara 10 min kvar till mål, det gjorde ändå inte så mycket för jag hade ändå inte tänkt vinna loppet.

Jag hade klarat första milen och jag var inte ens trött. Andra milen var ganska lättåkt och jag kände att jag hade rätt bra glid. Ganska snart blev jag dock ikappåkt av en annan åkare och då växte hornen lite och jag tänkte att honom ska jag hänga av då jag var så pigg. 

Så jag började staka på med bra kraft och tempo men varje gång jag tittade bakåt så låg han lugnt bakom och gled. Däremot så tappade han lite i de små uppförsbackar som fanns men så fort det var lite nedför så var han ikapp igen. 

Vid nästa kontroll efter 2 mil så stannade jag och då sa han att han hade ett oerhört bra glid (åt båda hållen) och han tyckte lite synd om mig. Han stakade ungefär 1 gång medan jag stakade 10 sade han. Och jag som tyckte jag hade skapligt glid. Efter loppet pratade vi lite mer och då visade det sig att han hade varit chefsvallare för svenska landslaget i störtlopp 🙂

Ja hur som helst så gick andra milen på strax över 20 min. Nu tänkte jag att klara loppet på 3 timmar blir jättelätt och jag började i stort sett fundera om jag till och med skulle klara det på under 2 timmar. 

Tyvärr var det dock så att snötillgången även här uppe hade varit sämre än tidigare så i stället för att ha målgången nere i byn Lofsdalen så var den lagd längst upp. Så i stället för ytterligare en mil lätt nedför blev det lätt uppför en mil. 

Efter att ha åkt andra milen på ca 20 min så var jag ju ganska trött. Tekniken började även den att svikta i och med tröttheten och om inte detta nu var tillräckligt så hade ju solen även börjat värma ordentligt vilket gjorde spåren väldigt mjuka och svåra att få fäste i. 

Med trötta stavtag började jag dock se slutet och när jag såg skylten 600 m kvar kändes det väldigt bra. Jag till och med såg målgången där framme men tänkte att det kan inte stämma att det ska vara så pass långt kvar. Vid 400 m kvar så var jag ju nästan framme? 

Det var då jag upptäckte att de hade lagt en liten slinga på ca 300 m tillbaka för publikens skuld. Dessa 300 m de var tunga vill jag lova 🙂

Men trotts detta och väldigt trött kropp så hade jag lyckats med mitt mål. Min kompis hade tippat på tiden 2,20 vilket jag fick rätt i att jag aldrig skulle klara. Min tid blev 2,25,05 🙂

Nu kan jag säga att hade jag inte vart biten innan så var jag det nu. På vägen hem när jag såg det blev mindre och mindre snö och visste att det var slut på skidåkning för säsongen så sa jag till min sambo.

Jag kommer aldrig kunna vänta tills snön kommer nästa säsong utan att stå på ett par skidor så jag tänker köpa rullskidor. Vilket jag också gjorde ett par veckor efter hemkomsten.