Dolomitenlauf – classic. 42,5 km, 850 höjdmeter, 2:54:19, 142a plats

Grymt nöjd med 142a plats av uppåt 1500 i en tävling där kvaliteten på åkarna är så hög. Jerry Ahrlin vann och Martin Rosvall trea. Massa centraleuropéer och ryssar på plats som fick vika sig för Ahrlin. Coolt ?

Även nöjd med tiden på 2:54 på de rejält utmanande 42,5 km med hela 850 (!) höjdmeter på hög höjd (över 1500 meter) med tanke på hur föret blev, dvs klister-före utan klister. Det gjorde att första halvan, som är ganska snäll, gick i riktigt bra fart, även om det var på gränsen att man fixade att staka hela det inte så branta men sega motlutet mellan km 13 och 20. Det jobbiga är ju att man vet vad som väntar mellan km 20 och 26. Då blir det riktiga monsterstigningar. Och utan fäste blir det nästan helt omöjligt. Och eftersom utan fäste var just vad jag var kunde jag inget annat göra än att stanna till efter dryga 20 km och spraya på fäste som jag så klokt hade stoppat i vätskebältet. Vinnare! Fasen vet iofs om jag i tid tjänade så mkt eftersom det tog en minut eller två att spraya på. Men jag inbillar mig att jag fick en mkt mindre plågsam resa än de som körde vidare. Och tror nog även att jag tog tillbaka de flesta placeringar av de jag släppte förbi. Förutom möjligen nåra tok-fuskare som helt enkelt körde skate hela vägen upp för den 6 km långa brutala backen. Som synes på banprofilen tar man alltså ganska tokiga 400 höjdmeter bara mellan km 12,5 och 26. Fast egentligen gillar jag ju sånt. Det blir sannerligen inga rekordhastigheter men relativt sett e jag ju bra på å gneta ?

Jag behöver kanske inte skriva så mkt om hur vackert det var… Helt ofattbart fint vinterlandskap som synes på bilderna. Och skönt att försvara titeln i Team Bring ? Fick satt Fredrik på plats med ca 10 minuter, som jag hittade just i stigningen mellan km 20 och 26.

Bansträckningen är riktigt härlig men ganska elak. Första fjärde delen ganska snabb med mycket stakning, andra fjärdedelen smygigt elak utan att man egentligen tänker på det med en lång seg stigning. Sen är tredje fjärdedelen på gränsen till sadism. Och då har man ju redan dryga 20 km i kroppen. För att inte tala om vad man har i kroppen när sista fjärdedelen tar vid. Haha. Men den är inledningsvis ganska snäll och man luras in i en härlig känsla av att detta ju snart e avklarat. Men då kommer ju ytterligare en stigning med ca 6-7 km kvar. Den ser inte mkt ut för världen men eftersom den långa uppförskörningen mellan 12 och 26 km redan ligger där och skvalpar blir denna sista backe, trots att den ”bara” är knappt 1,5 km lång, riktigt elak. Kroppen minns väldigt snabbt att den nyligen åkt uppförs. Haha. Inte minst eftersom loppet går på över 1500 meters höjd. Något som definitivt märks.

Hur som haver: kul som satan som vanligt! ? Och nöjd med att orka utan att ha ihjäl sig utan att ha fått så värst mkt grenspecifik träning den här säsongen. Skönt att känna att motorn har bra ork och att 42,5 km på skidor inte e så värt jobbigt. Följt av 42,5 km till faktiskt på söndagen då det blev skate-racet också men mer om det senare.