Så stog jag där igen, på startlinjen ihop med Eva-Lott på Öloppet i Göteborgs skärgård. Det skulle återigen bli en upplevelse! Fick allt man kan önska sig: Storm, Värme, Maneter, Hårt Sjö 🙂

Eva-Lott hämtade mig kl 5.10, hua, och vi drog iväg till färjan vid Saltholmen. I år var det inte bara 2 damlag från Trollhättan utan ett helt gäng med ”kändisar”, jäkligt kul att fler tycker en sån här knäpp tävling är rolig 🙂

Lite kaffe, nåt lätt att äta, registrering, ombyte och sedan knalla ner till starten vid Brännö Brygga.

Jag kände mig pigg och stark inför start och såg fram emot att tävla. Allt kändes bra och vi hade allt under kontroll.

Innan starten fick vi veta att det kommer bli varmt, mycket blåsigt och ev. kan det dra in åska. Om så är fallet så kan tävlingen komma brytas eller stoppas en stund.

Så gick starten och vi iväg. Vi ville ha en bra start så vi drog på lite denna startsträcka som är 2,2 km. Första simsträckan är den längsta (720m) och vi kom iväg bra i vattnet. Jag hade Eva-Lott på lina bakom mig för att vi inte ska komma från varandra. Sedan är det ju gött att ligga precis bakom också, det gör ju massor.

Förstod på direkten att det inte skulle bli några bra tider på simmet, inget gratis alls. Det var verkligen svårsimmat, stormvindar och svår sjö. Dock tycker jag vi klarade det bra.

Vi hade full koll på när vi skulle dra ner våtdräkt inför längre löpningar och jag hade med en liten fusklapp ifall vi glömde av oss. Ni kan se hur den lappen fladdrar på min vänstra sida i detta SVT-reportage som vi lyckades få komma med i (lag 95)

Allt gick fint och vi hoppade i den andra simningen på ca 300 meter. På halva sträckan ungefär känner jag det hugger till i vänster vad och jag tänker, vad tusan är nu det här… ?? Försöker slappna av så gott det går men hugget går nu över i höger vad och den började krampa nåt så otroligt. Kunde knappt simma men försökte. Bara 30 meter från land kan jag inte längre, jag får stanna och hela vaden bara drar ihop sig och det gör så ont. Andra lag runt stannade och frågade hur det var och jag tog mig in till land med hjälp av Eva-Lott. Fredrik Andersson från Trollhättan drog mig upp på land där jag äntligen fick ställa mig upp och sträcka ut. Vilken pärs!!!

Iväg på löpningen med krampkänning i båda vader. Och kramp, det brukar jag aldrig få!

Vid nästa simsträcka bad jag Eva-Lott ligga först en gång så kunde jag åka med bakom henne med linan. Var rädd att få en krampattack igen.

Vi fortsatte sedan i den takt vi kunde. Min smärta fick väl styra mer eller mindre. Dessutom fick jag en ”dipp” på Styrsö och hög puls. Där fick vi gå långa sträckor tyvärr, men det var tvunget. Eva-Lott stöttade mig hela tiden.

Här i ett läge så sprang vi dessutom fel. Ett gäng killar följde vi i en naturlig stig och missade en skarp höger. Detta hade vi talat om att det inte skulle hända, men ack så enkelt det är. Jag var här helt slut också så min hjärna funkade inte här, låg bara i kloss i Eva-Lotts rygg. Men men, det ingår i tävlingen att sånt här kan hända såklart.

Fick sedan tillbaka krafter och kunde köra på vid simsträckorna. Fick dock tänka väldigt mycket på att inte spänna benen, då högg det till direkt.

På land var det bäst att röra sig framåt hela tiden, ville helst inte stanna helt. Vi stannade givetvis vid alla stationer och fyllde på vätska och hämtade andan lite. Men jag gick runt och rörde mig för att om jag stannade så hade jag nog inte kommit igång igen.

Likadant som förra året så var det en hel del maneter och det är ju inget trevligt. Jag brände mig rejält i år igen, dock inga botoxläppar denna gång 🙂

Vi hade ingen koll på vilken placering vi låg på i damklassen förrän vi kom till Vrångö. Där fick vi veta att vi låg 3:a. Detta var lite förvånande och vi blev glada och det gav nog lite mer krafter.

Efter denna vätskestation mötte vi våra kompisar Ulrika & Katrin som såg pigga och glada ut.

Nu närmade det sig slutet och jag sa till Eva-Lott ”- Vid sista löpningen kopplar jag på mig med lina bakom dig så drar du mig i mål” 🙂

Sagt och gjort. Vi gjorde de sista simsträckorna och när vi gick upp ur vattnet och hade 4 km löpning kvar så lade jag mig bakom Eva-Lott på lina. Hade mycket ont nu men jag gick in nån ”tunnel” eller nåt, var ju så kort kvar nu. Eva-Lott drog sista sträckan i ett 5.35 tempo, hon är så stark!

På målrakan kändes det helt fantastisk att återigen ta sig i mål och dessutom fick knipa en 3:e plats, så skönt och roligt!

Jag gick direkt in i massagetältet och fick lite go olja på vaderna, att massera var inte tal på. Kortison på de ytor som maneterna bränt mig på också.

Sargad igen efter detta lopp. Det känns inte roligt, och verkligen inte mentalt stärkande. Jovisst, stärkande i sig att kunna köra på trots krämpor men knäckande att åka på nån skit så jag inte kan bidra så som jag VILL!!

Nu mår min vad inget bra alls. Som tur är har vänster vad klarat sig hyfsat. Vet inte vad som händer med en vad om man springer så långt på den i ett kramptillstånd. Kunde ju hänt sista 5 km eller nåt, då hade det varit mer OK.

Men hur som helst så är det helt fantastisk roligt att ställa upp i dessa knäppa tävlingar ihop med Eva-Lott. Så är det ju bara! Och superglad över 3:e platsen!

Grattis till alla Trollhättelag som tog sig igenom tävlingen!

Kommer lägga ut lite bilder på bloggen också