Jag gjorde det! 4:e gången gillt. Min historia med

Vasaloppet är lång och brokig. Efter två seriösa försök och ett oseriöst var
det dags att återigen öra ett seriöst försök, förberedelsen var HalvVasan 2014
och 2015 och näsan 26 mil rullskidor 15 mil längdskidor fån september 2015 till
28:8 mars 2016.

Till det Simning 2-3 dagar i veckan Cykel 2 dagar i veckan
och löpning fram till december.

Träningsmängden ansåg jag att jag hade på banken. fram till
för en vecka sedan var jag inte så orolig, ansåg mig vara i den fysiska formen
att jag borde kunna ta mig i mål. Det stora frågetecknet då var om jag kommer
kunna få i mig tillräckligt med energi utan att magen balade ur. Tester med
liquid flytande gel gjordes med positivt resultat. Tidigare har mer fasta geler
fått förkastas. Vasaloppsbulle kunde jag inte ta på grund av en temporär
tandprotes.

Blåbärssoppa brukar funka bra. Så den urprungliga
kostplanen, var 1/2 portion enervit flytande gel var 5:e km ca 1 gång/30 min.
Sen blåbärssoppa och vatten i kontrollerna.

Men sen började problemen 1 vecka innan start var familjen
(utom jag) ned-däckad i en kombination av Influensa, Vanligt förkylningsvirus
samt halsfluss, hustrun hade alla tre. Det blev flytt till karantänrummet.
Hispig och hypokondrisk var mitt beteende samt allmänt otrevlig var jag nog
också. Skulle flera års målmedvetet tränande försakas av ett sketet virus.

Mycket riktigt tisdagen den 23 mars kom de första symptomen,
De förvärrades och halssmärta som påminde om halsfluss var i allra högsta grad
påtaglig under fredagen dessutom med feberkänningar men ingen feber på mätaren.
Då gav jag mig ca 50 % chans att över huvud taget ta mig till start.  Men jag skull i alla fall åka upp, jag kunde
i sådana fall serva mina kompisar ut med vägen om det så behövdes. På lördagen
bar det av, var fortande risig men gav mig nu 70 % startchans. Jag hade sagt
till mig att det är ingen idé att riskera hälsan för ett öppet spår. Det kommer
tillbaka nästa år. Jag hade till och med tittat på startplatser till riktiga
vasaloppet, Väl uppe i boendet hade chanserna öka till 85 % för start med
förutsättningen att jag klarar ju av att åk 11km till smågan även om jag skulle
få feber.  03:00 ringde väckarklockan på
med ny stomi-påse som säkerhetstejpades, på med pulsklocka,
windstoper-kallingar, underställ mellan lager och ytterlager.  Mössor och buffar togs med. Frukost packades
ner till bussen. Mens risig var jag fortfarande ont i halsen och täppt i näsan.
Jag hade ännu inte bestämt mig om jag skulle starta eller inte. Fick i mig
tuben med risgrynsgröt hjälpligt, drack lite elektrolyter och kolhydrater. Kom
till start och bytte om det sista.

Slängde in väska i lastbilen som skulle ta den till målet i
Mora. Behöll platspåsen som jag skulle stoppa överdragskläderna i .  Sneglade åt sjukvårdspersonalen och övervägde
att ställa in. Men som sagt tog ändå beslutet att jag statar och åker till
smågan, jag har ju ändå betalt. Jag kliver av där. Huttrig men ändå svettig
samt en grundpuls på över 100bpm var ingen bra indikation.

Ut till start hamnade typ mitt i startfältet.  Jag mins förra gången jag försökte då var det
nästan folktomt när jag tog mig till start. Dock en 15 minuter senare än idag,
men ändå. Den gången var det inga stop någon stans nu var det totaltjockt . Jag
skulle i alla fall ta det sabla lugnt till Smågan så jag hade inget brottom.
Fram till backen och ca 200m upp. Tvärstopp. Jag stod helt still. Länge. Det
tog 45 minuter att åka 3 km extremt långsamt även för mig. Det var jobbigt att
bitvis stå i v-ställning helt statiskt till stor del hängande på armarna
dessutom tjyv-släpte det ibland. Trots allt så var jag efter omständigheterna i
ok vigör när det väl började släppa efter 5 km. Målmedvetet med lätta tag
segade jag mig fram till Smågan. Jag märkte att kroppen hade återhämtat sig
förhållandevis väl när jag stannade till. Eftersom det hade gått så oerhört
långsamt så är långt hade frångått planen att äta var 5:e km. De första 5 hade
ju tagit över en timma och inte varit vidare ansträngande. Så jag drog hela
gelen efter att först ha druckit några klunkar vatten som jag hade med mig. Sen
avslutade jag med Vatten och en blåbärssoppa. Jag tänkte att jag trots allt var
hyfsat pigg och att det var ju rätt lätt åkt till Mångsbodarna. Jag kunde lika
gärna fortsätta. Så sagt och gjort jag stakade vidare. Men jag kan inte påstå
att jag var pigg det var faktiskt slitsamt från första stavtaget.  Även vi Mångsbodarna var status ungefär som tidigare
så i med gel vatten blåbärssoppa. Jag kan lika gärna hoppa av i Risberg. Jag
kommer antagligen vara trött fört för det är ju lite backigt upp. Men men i med
stavarna och tänk inte så mycket på ond hals. Visst det var betydligt tyngre
att åka till Risberg men Nu var et ju bara dryga milen till evertsberg så det
borde jag ju klara. Jag hade ju desutom börjat åka om lite folk på vägen och
dessutom i uppförsbackarna!!! Irritationsmoment som uppdagades var backarna..
Om man nu inte vågar åka i spåren utför, ploga inte sönder allt och traska inte
i spåren. Att dessutom behöva köa för att ens komma fram till backen gjorde mig
faktiskt rätt sur. Sen är det så att utförsbackarna är det i längdåkningen jag
är bäst på. Att därför inte kunna dra nytta av detta i ett lopp på 9 mil
svider. Upp till Evertsberg var det dock rätt jobbigt men väl framme fick jag i
mig energi dock spillde jag en del och sen drog jag i för mycket av
dubbelportionen. Men nu var det ju utför och till Oxberg kom jag ju förra
gången. Jag kan ju inte vara sämre nu. Tittade i efterhand jag la ungefär 10 minuter
för att köa fram till utförsbackarna. Och ner till Oxberg är det ju nästan bara
utför och inga jättejobbig backar uppförs så ähh jag känner efter i Oxberg. Nu
började det att gå undan för att vara mig. Solen sken och fäste hade jag, dock
pissigt glid. Nu helt plötsligt hade jag tangerat min senaste insats där jag
förra gången blev avplockad på grund av för låg hastighet.. REPET. Nu var jag
inte ens i närheten. Helt plötsligt kände jag att jag hade nytt rekord inom
räckhåll. Jag hade vid mit första försök för 16 år sedan kommit just till
Hökberg. Jag började också känn att denna sträcka har jag klarat tidigare två
gånger på halvvassan jag kan nog ta mig i mål. Men Efter Oxberg började magen
krångla Gelen och buljongen gav mig illamående. Jag  funderade…. Hade jag spytt om jag stått still?
NEJ ok sänk pulsen, Nu lät jag pulsen pendla mellan 120 och 140 slag och efter
en timma Var illamående borta. Men det var också orken, Jag anlände dock till Hökberg
och bestämde mig för att jag kör utan energi sista biten Jag kan åka 2 mil på
ren vilja, i med vatten och en mugg blåbärssoppa inget att hålla på. Jag kommer
klara det… Nytt rekord och mindre än 1,8 mil kvar, bara småbackar. Sakta men
säkert masade jag mig på till Eldris. Förmådde mig inte få upp pulsen över 145.
Det gick bara inte men jag kunde staka så det gjorde jag. I Eldris viste jag att
jag skulle ta mig i mål så i men en blåbärssoppa som fick ta mig i mål. Hade
hela vägen tagit en god väns råd. Åk efter någon som åker snäppet långsammare
än du och njut av det. Nu var det dags att släppa de. Jag hittade en Trevlig
rygg (Rumpa) som åkte snabbare än jag och bet i för att hänga på, visst jag
tappade i uppförsbackar men med kraft och frenesi matade jag ikap meter för
meter och 1000m innan mål var jag ikapp. Genom Moraparken kunde man se det
omtalade kyrktornet. Två små backar sen fick jag till, kanske inte min mest
kraftfulla stakning men lyckades ändå få igång publiken som skrek SPURTSTRID!
Klämde några skalper till innan jag korsade mållinjen, trött men glad. Jag tog
mig bort till skidinlämningen gick vidare till bussen. I min ensamhet tittade
jag på telefonen. Där hade redan flera gratulationer kommit. Svarade på de jag såg
men missade några. Sen kände jag att tårarna började rinna. Jag hade lagt upp
en väldigt stor press på mig själv. Efter tre misslyckanden och ett tydligt
uttalat mål att nu så fasen skall jag klara det. Jag hade tillochmed fått
starten i 40års present av min bror och hans familj. Jag vill inte misslyckas.
Jag var nog lite rädd att misslyckas, jag hade fått panik när jag några dagar
tidigare kände sjukdomens påkrypande ytterrock. Det kändes orättvist att jag
skulle vara sjuk med 3 års förberedelser. Rullskidor, Träningsläger, nya skidor,
vallor kostplan och vidare. Bitvis kände jag panik sista veckan för att så
mycket var på väg att gå fel. Så när jag satt där på bussen och tårarna i
tysthet rann över käkbenets hud mot munnen var det av känslorna lättnad, lycka,
glädje, stolthet av att för en gång skull lyckats med det mål jag satt upp. Jag
har dessutom haft många som stöttat mig utmed vägen, personer som tagit med mig
på träningsläger, peppat mig, familjen som stått ut med mig.

Nästa år kör jag igen!