Så förbereder du dig för ett Ultralopp

11 May 2017

Hur börjar man springa Ultralopp och
vad innebär det egentligen att springa Jättelångt? Arrangörerna av
Ultraterrängloppet Jättelångt har tillsammans med ultralöparen Anders Brohäll
försökt reda ut begreppen kring Ultralöpning, vad är lockelsen, hur tränar man
och hur hanterar man psykiskt utmaningen?

Jättelångt, 70km från Grisslehamn – Norrtälje går den 17 juni 2017 och än är anmälan öppen! Hoppas vi
får se just dig på startlinjen! 

Klicka här för att komma direkt till anmälan. 

Jättelångt arrangeras
för 9:e gången och är ett lopp som år från år växer i popularitet. Det finns
soloklass på 70km samt en stafettklass där sträckan fördelas på 5 individuellt
olika långa distanser, en möjlighet för alla att vara med och springa
Jättelångt! 

Loppet har ett stort lokalt engagemang som skapar bra stämning
utmed banan och många välfyllda depåer. De vackra miljöerna i Roslagen i en varierad
terräng är förstås en grym anledning att välja att springa Jättelångt. Och i
mål väntar en härlig middag alla löpare på Åtellet och Stället.

Anders Brohäll – Ultralöpare

Hur började du med
Ultralöpningen och varför blev det just Ultradistans?

Det fanns en tid när jag på intet sätt förstod varför
folk sprang. Min person är något av allt-eller-inget och alltid förutsatt att
det jag håller på med är roligt. Jag kan väl lugnt säga att det var andra
intressen som fick mig att ge allt. Inte sån där fånig träning. Det var förstås
inget för mig, om jag behövde röra på mig så gjorde jag väl det, inte för att
det förväntades. Jag vet inte om det var medvetet eller inte, men en vacker dag
förändrades det. En vacker lördag för att vara exakt. Samma lördag som
Stockholm Marathon gick. Jag och min fru gick runt på stan och såg det
ledbrutna gänget i slutet som vägrade ge sig. Det var något härligt
attraherande i den viljan de uppvisade. En vilja jag gärna själv vill ha. Det
var där och då det gick upp för mig att folk sprang för annat än motion, och
det var där och då jag bestämde mig för att bli löpare.

Jag är fascinerad av hur definitioner på vad som
uppfattas som möjligt respektive omöjligt flyttas. Jag var anmäld till ett
maraton innan jag ens sprungit till brevlådan på landet, men den distansen var
ju obeskrivligt lång. Det var ju som att springa halvvägs till Norrtälje från
Stockholm. Det fanns väl ingen i sitt rätta sinne som gjorde det frivilligt?
Det var då, och det här är nu. I år har jag varit förbi maratondistansen sex
gånger och därtill sprungit mitt första 100-mileslopp. Jag fick höra att det
var vansinnigt och omöjligt, att kroppen skulle gå sönder och att jag aldrig
skulle vilja springa igen. Inget av det hände, och det är uppenbart att det
bara handlar om erfarenhet och mindset. Att det är omöjligt är inte
verkligheten. Det är ett påhitt.

100-milesloppet som jag sprang, Täby Extreme Challenge –
TEC, är en varvbana på 11,5 kilometer som springs 14 varv. Det i sig är ju en
utmaning: att få 13 chanser på sig att bryta. Det kräver att man har bestämt
sig innan att målet är målet. Det är nog fruktansvärt svårt att komma i mål på
en ultra utan att ha bestämt sig innan. Jag är övertygad om att den mentala
förberedelsen är av större vikt än den fysiska. Det är klart att en god fysik
är viktig, men alla kan springa. Och alla kan springa långt. Det är svårare att
springa längre än långt – och det är ju just det som ultra betyder, längre än
maraton. Det är vi nog alla överens om att det är jättelångt. 

På TEC var jag förberedd. Jag har gjort en del halvdana
försök på kortare ultradistanser tidigare, men jag förstår nu att det
antagligen varit tack vare slump om det funkat. Jag var inte mogen för att
springa så långt. Jag behövde en period av löprelaterade skador och av andra
distraktioner för att få ihop huvudet. När TEC startade fanns det inte ett uns
av tvivel om att jag skulle gå i mål. Det var jag som styrde loppet, det styrde
aldrig över mig. Under en så lång ultra går saker snett, men är du på plats i
huvudet så är det en smalare sak att anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Det är uppenbart att de som springer ultra har mycket
gemensamt. Det skapas en fantastisk sammanhållning, och känslan av att många
uppnår stora personliga mål tillsammans är mäktig. Det blir som en bubbla av
självförverkligande. Det är en unik och väldigt speciell känsla att vara en del
av det. Förståelsen mellan löpare och löpare för problematiken i att komma långt
är peppande, det är enormt öppenhjärtigt. Det är lätt att uppleva mental lycka
mitt i all fysisk misär. Det känns viktigt att omfamna det svåra som bubblar
upp. Att välkomna det. Att acceptera det. Att vara förvissad om att det kommer
att bli bättre.

Hur tränar du
inför ett ultralopp?

Min väg till att springa ultradistans har värkt fram. Jag
har tränat mycket och lite, långt och kort, högt och lågt – och många sporter.
För mig har något av en periodisering av traillöpning, kajak, mountainbike,
yoga (bikram och ashtanga) och pilates varit nyckeln. Eller snarare: löpning
och annat. Att cross training är viktigt hör man ofta, men jag är förvånad över
hur bra det fungerat för mig. Jag plockade upp paddling i samband med en
gubbvad jag inte blev av med, och fick en helt ny hållning. Jag har fått
smidighet och hittat magstöd till löpningen genom yogan, styrka och stabilitet
genom pilates. Flowet i MTB försöker jag översätta till löpningen, att läsa
terrängen långt fram och att planera löpningen därefter. Allt jag håller på med
drivs av att jag tycker att det är kul.

Jag tror på att träna många saker, men jag tror att det
viktigaste av allt är att man hittar glädje i det man gör. Att det görs för att
det är kul i sig – inte för att det är medel som enkom helgar ändamålet. Jag
har definitivt blivit en bättre löpare efter att jag plockat upp annat. Och jag
har haft fantastiskt skoj på vägen! Jag försöker krydda min träning med att
göra knäppa pass. Att möta upp en vän i sommarnatten och springa tio varv i den
lokala backen medan staden vaknar nedanför. Eller få en kompis att sätta upp en
orientering med kontroller på de mest udda ställen. Eller varför inte springa
en mil var tredje timme under ett dygn? Att göra sånt som gör att det svåra
avdramatiseras, och att gränsen för vad som är obekvämt förskjuts.

När hjärnspöken
kommer – hur hanterar man det?

Jag tror att mycket av det mentala i ett ultra handlar om
just att det inte ska vara tungt bara för att det är kämpigt. Det är svårt att
springa långt, men det behöver inte vara jobbigt. Det är upp till var och en
att gå med på det eller inte. Men jag tror samtidigt att det är en fråga om
erfarenhet. Att man har varit där innan. Att man är förberedd. Jag har svårt
att se att det finns en silver bullet för ta sig igenom ett ultra. Det är klart
att vissa har mer fallenhet för det än andra, och att man kan slugga sig igenom
ett. Men det kommer att göra ont. Man kommer vilja kliva av efter tre mil. Det
är inget kul att dippa i energi för att kroppen inte tar emot det man planerat
att äta och dricka. Men allt blir enklare av att veta hur det ska hanteras. Det
lär man sig genom att testa.

Det finns inget rätt eller fel. På samma sätt som allas
upplevelser är olika så är vägen dit unik. Det som funkar för den ene behöver
absolut inte funka för den andre. Det finns inget facit. Men man kan dra lärdom
av varandra. Och dela på glädjen.

Vad ser du mest fram
emot med att springa Jättelångt?

Jag har inte sprungit Jättelångt tidigare, men det är ett
lopp jag kikat på länge. I hela mitt liv har jag haft landställe på Väddö där Jättelångt
startar och det känns som hemmaplan. 

De första sträckorna på Roslagsleden har
partier jag har lärt mig att älska! De stökiga partierna längs Östersjön är
fantastiska och den lättlöpta sträckan längs med Väddö kanal är galet fin. 

Jag
tycker att loppets namn är skäl nog att springa det, förvisso. För att inte
tala om filmerna på åskådare som exempelvis släpat ut hela trumset i skogen för
att peppa. Det verkar ruskigt skoj!

Vi ses den 17 juni!

Anders Brohäll

https://www.instagram.com/enavde99/

0 Comments

Submit a Comment

Please Login to Comment.

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Frida Södermark: Mara med Klara

Inte trodde jag att det så snart efter Klaras födsel skulle bli tal om mara. Men om två veckor ganska exakt så är det dags och med ett snabbare mål...

paceUP! Nyhetsbrev – December 2022

Vi närmar oss årsskiftet och det gäller att göra en sista koll på budgeten för att få ut det mesta, för att sen lägga en bra grund för 2023 års...

Karo Move for a Smile

Under de senaste veckorna har Karo’iter över hela Europa aktiverat sig för att bidra till Move For a Smile. Ett event som anordnades genom Karo...

Vinnare Säsong 3, 2022

Vår tredje paceUP! säsong är över och avslutades den 30 september. I topp tre enligt bild nedan hade vi på första plats Rowan Knight från Sydney,...

paceUP! Nyhetsbrev – augusti 2022

Augusti månad och vi är tillbaka efter en välförtjänt sommarledighet 🙂 Det är nu vi förväntas vara pigga och ska kunna prestera som aldrig förr, och...

Coast to Coast USA – på cykel!

Jonas Albäck har gjort en ’Coast to Coast’ på cykel och ligger efter det etta i paceUP!s Topp 100 liga. Vi fick möjligheten att intervjua honom om...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Frida Södermark: Mara med Klara

Inte trodde jag att det så snart efter Klaras födsel skulle bli tal om mara. Men om två veckor ganska exakt så är det dags och med ett snabbare mål...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.