När man står inför de lite större träningsmålen hör det till att man blir lite nojig. Jag hoppas således att de senaste dagarnas mystiska smärta i högerfoten, som bara kommer när jag försöker springa men försvinner så fort jag växlar ner till gång, är en sorts hjärnspöke. Eller åtminstone bara en högst tillfällig liten känning. Förhoppningsvis träffar jag Naprapat-Björn på Gutavallen i kväll och kan rådgöra lite.

Kungsholmen Runt har ju seglat upp som steg 1 i första halvårets 1-2-3-slagserie, där en tid runt 1:18 på halvmaran sedan ska följas upp med sub 35 på 10k och 4:30 på 1500m. Formen känns snuskigt bra och då är det ju extra försmädligt om något går sönder. Samtidigt är risken för haveri alltid stor när man är i toppform, eftersom formen är resultatet av att man legat och slirat på gränsen av vad man pallar under en ganska lång tid.

Förra onsdagens tusingar på vallen var ett sådant riktigt formbesked. De skulle springas kontrollerat utan totalmaxning och jag hade tänkt mig strax under 3:40 i snitt. Det blev 3:29, med 70-80 sekunders lätt joggvila, och trött var jag inte förrän de 2-3 sista. Jag hade lätt kunnat köra 3-4 repetitioner till om jag haft tid, men träningsfönstret dikteras av Idas träning.

Även söndagens korta långpass kändes positivt, med en avslutande fartökning efter 17,5 km, med en 3:35-km slätt följt av 3:53 uppför Färjeledsbacken. Återigen, utan att köra på rött.

Det var under helgen jag först kände av foten, men under långpasset kändes ingenting. Sedan lite känning även på måndagens lätta jogg i Hemse. Vila i går, och så skulle jag köra ett kort tröskelpass på lunchen i dag. Foten protesterade redan under uppvärmningsjoggen och då lade jag ner ambitionerna för dagen och koncentrerade mig på att slicka såren. Ingen katastrof så långt, men nu får foten för h-e inte balla ur för då skriker jag så det hörs till Flagstaff.