Det gör ju bara mer ont att se deras lycka. Inte för att jag vill vara tillsammans med honom. Vän? Troligen inte. Bara den primitiva känslan av att vilja göra illa.

Vet knappt vad jag känner för honom längre. Vi har ju ingen kontakt. Henne hatar jag.

Hon skriver om långpromenader med fikapauser. Av bilderna att döma fikar dom mer än vad dom promenerar. Omoget, men jag tillåter mig att vara det ibland.

Det är länge sen, väldigt länge sen nu. Dom hoppade i säng innan han ens hunnit flytta ut ur huset. “Jag var inte otrogen!!!” Nej, bara smaklös.

Jag borde inte tänka på det. Jag vet det. Men…Det är som att det är för hårt ristat i mig för att jag ska kunna låta bli.

Nu kan jag gråta i alla fall, det har jag velat göra i flera dagar utan att kunna. Synd bara att jag ska behöva exponera mig för sånt för att kunna göra det. 

Det känns så orättvist.