I vanliga fall kör jag helst styrkan på måndagar, men efter att ha spenderat natten sömnlös tack vare vår sjungande yngsta dotter så insåg jag att träningen nog fick utebli på måndagen. Alltså körde jag dubbelpass när jag ändå var i farten igår, först 5km löpning och därefter det uteblivna styrkepasset.

Jag vet inte vad som for i mig eller varför, men jag lyckades med konststycket att tangera personbästa i nästan allt. Jag ökade fler gånger i bänk än jag själv tyckte var vettigt, samtidigt som vikterna faktiskt kom upp. Dottern, mellanstora, stod och passade åt mig och konstaterade, när jag satsade på 40kg, att “Nu får du inte pressa tyngre mamma, för jag kommer inte att orka lyfta annars”. Vikten stannade nästan på vägen, darrade en liten stund och segade sig upp till raka armar igen. Nästa hamnade ceremonilöst på bröstet utan någon som helst chans att vända upp igen. 40kg är verkligen mitt absoluta max. 

Kanske är det den uteblivna styrketräningen som gjort att kroppen hunnit ikapp, eller så har jag hissat, burit och gungat Paula tillräckligt för att få en så magnifik styrkeutveckling. Oavsett vilket är jag supernöjd. Jag har bokstavligen inte varit så här stark på tio år! Kanske aldrig till och med.

Jag är också väldigt nöjd med att löpningen gick så bra. Fotleden uppförde sig, det var säkert den varierade farten, jag rörde aldrig lutningen. Däremot hade jag telefonen stående så jag inte såg så mycket av displayen, och sen ökade jag farten på bandet med + tills det kändes som att jag skulle åka av nästan, det gick fort i alla fall. Sen kutade jag, och funderade på hur länge jag skulle stå ut med det här. Längre än jag trodde, men inte så länge som jag skulle önska. 

Fast var sak har sin tid. Idag är det, som jag fått höra, läge för soffrodel. Strålande idé tycker jag.