Vissa, ingen nämnd ingen glömd, har en attityd som får mig att rysa. Ifrågasätter om det kan kallas träning, det man håller på med. Ifrågasätter om det man gör kan kallas löpning.
Det är elitistiskt skitsnack som jag egentligen borde skaka av mig eftersom jag vet bättre än att lyssna på sånt dravel, men jag har haft en dålig dag. Det blir så ibland när man har småbarn, tiden och tålamodet med idioter är mindre än vanligt.
För självklart är det träning om det är något man gör för att bli bättre på det. Det är liksom poängen med träning, man gör det för att bli bättre. Man måste inte vara bra på det för att det ska få kallas träning. Det ska inte någon elitistisk skitstövel komma och påstå något annat.
Jag tänker inte ens börja definiera löpning för någon annan än mig själv, eftersom det inte är min sak att göra det.
Att inte alla är potentiella svenska mästare, superproffs, slimmade och snabba spelar ingen roll. Det har inte med saken att göra. Vi som kämpar med våra 9 minuter per kilometer och svettas, som lyfter våra flugvikter, som försöker så gott vi kan och reser oss ur soffan flera gånger i veckan för att ge oss ut i spåret eller till gymmet för att göra vårt bästa behöver verkligen inte någon skitstövels snorkiga åsikt om vad som är och inte är träning eller löpning.
Det förvånar mig inte det minsta att man aldrig hittar den här sortens trista attityd hos de verkligt duktiga, bara hos överspända wannabe’s.
Kände du dig träffad? Du, det skiter jag i. Bli inte förvånad om jag inte bryr mig om att svara på dina eventuella protester, så du kan lika gärna hålla dem för dig själv. Fundera istället på varför du har sånt behov av att definiera andras träning och löpning åt dem och se ner på de som inte är lika bra som du, lika snabba som du eller tycker om samma saker som du. Det har inte du med att göra.
Urskulda dig någon annanstans, för här har du ingen sympati att hämta.
Jag har ett träningspass att genomföra. Jag tänker kalla det löpning fastän jag är långsam.
Helt rätt!
Så är det Sylvia! Jag är väldigt tacksam för att jag är frisk och kan träna alls, och att kroppen på det stora hela taget gör som jag vill. Det är det inte alla som får uppleva.
Berit, jag är inte tillbaka där riktigt än men jag drömmer förstås om ultra igen 🙂
Jag blir bara så urförbannad när någon, vanligtvis en halvbra medelålders man, försöker kritisera det han inte förstår. Det imponerar mer på mig att vanliga människor inte viker ner sig, även om de kanske behöver en timma eller två mer än storkäften eftersom jag vet hur ont det gör då. Jag har varit där, känt smärtan och tröttheten. De som kämpar sig i mål sist på Varvet och maran är de verkliga hjältarna. De gör det som ingen, kanske inte ens de själva, trodde på – för att de ville det så jävla mycket!
Det pissar man inte på hur som helst. 🙂
Fråga om de ska hänga med på en runda… Jag tror du kommer få springa ensam. Jag har inte själv stött på så mycket av det fenomen du beskriver, men vet att du inte är ensam om det.
På mitt jobb är det nästan det motsatta som råder – folk tror att jag springer hur mycket som helst (jämfört med mina 2-4 pass i veckan), och avverkar maraton var och varannan helg (över ett år sen sist). Om jag säger i något helt annat sammanhang att jag känner av att åldern börjar ta ut sin rätt, så får jag höra “men du springer ju maraton”. Du kanske ska komma och hänga lite hos oss – dina ultralopp lär impa på folk!
Word Annica! ????
En del människor behöver kraften från att trycka ner andra för att själva hålla näsan ovanför ytan i gyttjepölen där de själva befinner sig.
Vi andra kämpar på med vårt och gläds åt andras framgångar oavsett digniteten på prestationen. Kämpa på, ha kul och känn tacksamhet och stolthet över det du har lyckats med, och kommer att lyckas med.
Att trycka ner andra kan aldrig få någon att känna sig stolt!