Aj som in i helsicke så jobbigt det var idag. 

Det var tillräckligt jobbigt för att jag måste gnälla lite, beklaga mig över min dåliga kondition, att jag är för tung och för trött för att orka springa så där lätt och snyggt som andra gör. Naturmilen har vi döpt rundan till. Den är verkligen naturnära! Smala stigar genom lingonris och högt gräs som döljer allsköns rötter och stenar. Lite asfalt i början för att komma ut i naturen, men sedan är det mest natur överallt. Sista biten hem går via asfalt också, kanske 150 meter eller så.

En av de finare sektionerna, innan allt regn och all snö. 

Nu är hela naturen en enda lervälling full av hala löv och pinnar. Det är halt att springa nu, men det är då man tar på sig sina dubbskor, mina heter VJ Sarva Xero och är jättesköna. De höll mig på rätt köl i stort sett, det var nära att jag drattade på baken en gång men det var på en grusväg så det kan jag inte skylla på terrängen för! På traktorvägarna är det ojämnt, så fastän det ser ut som att det ska vara fin väg när man scoutar på kartan så får man en överraskning när man kommer dit. Och allting är så där mjukt och tungsprunget.

Det går så sakta, jag känner mig så tung och klumpig. Jag är så less på det, och då väger jag ändå mindre än jag gjorde förut. Träningen biter, men sakta.

Jag har suttit och tänkt tillbaka på varför jag började, och det svider lite. För nu måste jag börja om. Jag är tillbaka där jag började för över tio år sedan. Ibland är det jobbigt helt enkelt att tänka igenom vad man håller på med. Men det är nödvändigt också, för det påminner mig om att jag gjort det en gång. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen!

Lite som när jag knäckte Aarons back i Ursvik. Efter den där första gången så gjorde jag om det fler gånger, och det gick lite bättre för varje gång. Jag har gjort det här en gång, nu ska jag göra det igen och ännu bättre den här gången.

Men ibland är det lite motigt att tänka på hur mycket som är kvar, trots allt jag åstadkommit. Jag kan sträcka på mig för att jag gjort mig av med 12 kilo, jättebra. Men jag har 14 kvar, så jag är inte ens halvvägs. Jag kan jogga en timma i sträck, jippi. Men jag hinner bara 7km på den tiden, i bästa fall. Det räcker inte till någon mara direkt.

Jag försöker behålla lugnet, målmedvetenheten, fokuset.

Ibland vill jag bara kasta skorna i väggen. Men det är min vägg och jag som får tapetsera om så jag blänger på den riktigt ordentligt istället.

Snart är jag antagligen ut och försöker igen.