Det passade bra att det nya milloppet Höstrusket startade vid Stora Skuggan intill Stockholms Universitet, eftersom tävlingen med all önskvärd tydlighet avslöjade att jag är en skugga av den löpare som under sommarens första halva krossade pers på löpande band.

Annat som avslöjades var att jag är en ganska bra utförslöpare och att adrenalin är bra bränsle. Mer om det nedan.

Tävlingen var ett ganska spontant infall i samband med andra aktiviteter på fastlandet så jag direktanmälde mig och sprang i de kläder och skor jag hade med. Det låter möjligtvis mer hopplockat än det var – jag reser ju ingenstans utan löpargrejer – men tävlingslinne och tävlingsskor var kvar hemma. Kinvara 7 är visserligen mina mängdskor men det är knappast några slalompjäxor så jag ska inte skylla den stillsamma framfarten på materialet.

Jag anmälde mig med två syften. För det första att liva upp löparlivet i höstmörkret med en lite större tävling på bortaplan och för det andra att se var jag står efter säsongsvila och några veckors grundträning. 

Och visst var det kul med en lite lagom stor tävling (strax under 1000 startande) och med Stockholm maratongruppen som arrangör var det förstås ett proffsigt arrangemang. Som utsocknes med stor packning var det lite meckigt att inte riktigt veta var omklädning och duschar fanns, vilket visade sig vara väldigt nära tunnelbanan men desto längre från tävlingsområdet. Det hade således varit mest praktiskt att gå dit först och lämna allt utom en påse med överdragskläder innan jag begav mig till tävlingen. Men det löste sig.

Sen var det det där med formbeskedet. Det var inte precis första gången jag ställer mig på en startlinje med oklar formstatus men jag tycker ofta att kroppen brukar överraska i positiv riktning. Man kan träna och tycka att allt känns segt och tungt men när nummerlappen sitter på och startskottet går händer det nåt i benen. På Högklintsloppet för några veckor sedan sprang jag ju, till exempel, riktigt hyggligt och gjorde faktiskt min bästa tid någonsin i det loppet. Jag tillät mig då att tänka tanken att jag etablerat en riktigt vass lägstanivå.

Pyttsan. Inledningen på Höstrusket kändes väl ganska okej, med lite extra tryck de första 200 meterna för att inte bli inlåst i den första trånga 90-gradaren, men efter att sedan ha kört ganska kontrollerat 3:35 på första km visade det sig svårt att växla upp eller ens hålla farten. Bakom en liten tätgrupp kom några spridda löpare och sedan en ganska utdragen andraklunga kring damledaren Mikaela Larsson. Där borde jag ha legat med, även utan toppform. I stället sladdade jag en bit efter och hade svårt att nagla mig fast i ryggen på 3-4 löpare som annars såg högst mänskliga ut. Damtvåan Amanda Nekby tog min rygg och när hon började släpa efter i den småsega lutningen upp mot 5 km funderade jag helt seriöst på att ge fan i min egen tävling och erbjuda mig att vara hare. 5 km passerades en bit över 18:20 och då finns det ju liksom inte så mycket att springa för, tidsmässigt.

Men så blev det lång och lättsprungen nedförsbacke och plötsligt visade det sig att jag var helt överlägsen omgivningen i utförslöpning. Jag rullade lätt förbi den tidigare så svårfångade miniklungan. Lite framför dem fanns en Terrible Tuesdays-löpare och bakom hans rygg tog jag en stunds vila. Där banan korsades av en ridväg inne i ett skogsparti inträffade det smått bisarra att två ryttare prompt skulle över, mitt i en löpartävling, och när de fick svårt att kontrollera sina hästar som var på väg att få panik ropade den ena ryttaren ilsket att vi inte fick springa mot hästarna utan borde stanna. Jag säger det en gång till: mitt i en löpartävling. Med hela norra Djurgården att tillgå. Jag ilsknade till och vrålade någon form av idiotförklaring tillbaka. Adrenalinpåslaget gjorde visst underverk för när jag lugnat ner mig hade Terrible Tuesdays försvunnit (han kanske lydde uppmaningen och stannade?). Man kan se på splittarna när det hände eftersom sjunde km är den enda på andra halvan där jag är under 3:40…

Det var ungefär det mest spännande som hände. Det blev ingen genomklappning utan farten låg ganska jämnt, problemet var bara att den jämna farten var på tok för låg. Jag var aldrig särskilt flåsig och det gick bara inte att få upp farten. Trött blev jag såklart, men bara i benen.

Plats 28 och den, för mig, enastående usla tiden 37:27 var verkligen inte vad jag tänkt mig trots ganska lågt ställda förväntningar. Placeringsmässigt borde jag ha kunnat nosa på topp 10, även med lite säsongssega ben. Med Island Games-formen hade jag kunnat utmana om femteplatsen (35 blankt). Några riktiga elitlöpare fanns inte i startfältet men segrande Archie Casteel (33:18) var ju långt utanför räckhåll, liksom de tre närmast honom (34:12-34:30). En klen tröst kan det vara att jag i alla fall inte hade några jämnåriga eller äldre framför mig. Två M40-löpare slog mig med cirka en minut men om det hade funnits åldersklasser i loppet hade jag vunnit M45.

Som alltid när det går åt helvete vill man ju veta varför. Tänkbara förklaringar, utan inbördes sortering:

1. Jag är inte bättre just nu. Säsongsvila och ett par lågintensiva veckor kostade mycket form och det är bara att bygga upp igen.

2. Grundformen finns men inte snabbheten. Den kontrollerade pulsen men oförmågan att pressa upp farten tyder på detta. Det ligger också i linje med vad jag räknade med inför loppet även om jag inte trodde att det skulle gå SÅ sakta.

3. Tre dygns skörlevnad i form av pilsnerdrickande, skräpmat och för lite sömn kostar.

4. Ingen toppning alls, tre veckor in i höstens mångdträning, ger sega ben.

En vild gissning är att en kombination av 2-4 ger svaret. 1 tror jag inte riktigt på. Den uthållighet man tappar på två veckor ska man rimligtvis ha hämtat hem igen på lika lång tid. Jag försöker med andra ord att intala mig att det inte är något att hetsa upp sig för utan att allt är som det ska så här års. Men till Lucialoppet vill jag gärna ha lite speed så det får bli mer kvalitet i slutet av november. Förhoppningsvis kommer farten ganska snabbt när jag lägger in de momenten.