I dessa paralympiska tider ska man kanske inte göra någon stor sak av en eller annan krämpa, men för den som är i slutfasen av laddningen inför säsongens grand finale är det svårt att låta bli när gubbakroppen fallerar.

Efter förra helgens träningsläger, med fem mil på två dagar, protesterade vänster pektå mot den omilda behandlingen. Efter en vilodag var det dock lugnt igen och jag matade på med ytterligare drygt fyra mil fördelat på tre pass, varav två får klassas som ganska hårda kvalitetspass. Mot slutet av det sista, 18 km tempodistans med 3*4 km i min tänkta tävlingsfart på Lidingös plattare avsnitt (dvs ca 3:50-3:55) kom smärtan ganska plötsligt tillbaka och resten av dagen haltade jag kraftigt. Tåjäveln såg dessutom lite svullen ut och det kändes ett kort tag som läge att kasta handduken.

Men med två vilodagar kan man göra underverk och igår kväll var det så dags för det sista riktiga långpasset före examen. Det skulle bli tre mil med lite mer sansat tempo än förra helgens 25 km med hararna Fred, Bagarn och Stålis. Då gick halvmaran på 1:27 efter de första lugna kilometerna utmed Sudersand, och så sent som på 24:e km var vi till och med under 4-fart.

Nu, i ensamt majestät, rullade jag avslappnat kring 4:25 och det kändes prima i drygt 25 km varefter en alltför välbekant känsla dök upp från ingenstans. Den lilla ilningen i vänster baksida lår som förebådar knähaveri. Mindre än 30 sekunder senare var det mycket riktigt stopp. Löparknät, long time no see. Jag ljuger om jag säger att det var ett kärt återseende. Med lite stretch och markant avslagen fart kunde jag ta mig ytterligare en bit hemåt men efter 26,6 km stängde jag av klockan och promenerade resten av hemvägen.

Så, tån verkar fungera. Sporttejp och Voltaren kan till nöds skänka lite marginaler på den fronten. Knät fungerar förstås också, bara man inte springer för långt. Det är ju till föga tröst när tävlingen man laddar för är tre mil, men jag tillåter mig ändå lite optimism. Jag får helt enkelt pina mig med skumrullen och damma av lite gamla stretchövningar igen och sedan hålla tummarna för att det ska hålla nästa lördag. Löpformen är annars god och rent uthållighetsmässigt känns det lovande trots att jag inte gjort så många riktigt långa långpass.

Vad gör man inte för dramaturgin? Det hade ju varit så himla ointressant att åka till Lidingö om frågan bara varit hur mycket man ska persa med…