Vi har varit iväg på
irrfärder, aka långsemester. Men det tänker jag inte berätta om alls idag. För
mycket, orkar inte än, känns lite tungt att ta i det, trots att det var
semester och även om mycket med den var fint… på ett transformerande sätt. En
annan gång kanske.

…

Just nu njuter vi
för fullt av hemmavarandet.

En säng!

Ett badrum – med
toa, handfat, dusch och schampo!

Tid att sitta och
slöa i en solstol!

Tid att titta på
fåglarna på fågelbordet, och på traktorerna som vänder hö på ängarna.

Smaragdgröna berg
som badar i sol.

…

Har så klart hunnit
spola igenom systemet med några små bergsturer. Det som får mig att
känna mig energisk, stark, redo att ta mig an vardagen.

Till exempel jobbet,
som förträngts helt av 2 månader borta från skärmen. Hur var det nu jag loggar
in? Och så körkortet som
visst hade gått ut, och som tydligen måste utfärdas i landet där man bor. Och
sjukförsäkringen, som av byråkratiska skäl inte är aktiv, och indirekt
omöjliggör att förnya körkortet. Och sedan dessa
månadsgamla födelsedagshälsningar som ska tackas för, en nödvändig resa som
måste bokas, cykeln som måste servas och bilen som ska på TÜV.

Sådant får jag kraft
till från mina turer.

Jag besökte en gång
en psykolog för att jag kände mig alldeles matt. Det var ömsesidigt trevligt;
det sa hon flera gånger. Och visst var det trevligt – inte alls vad jag föreställt mig – med filosofiska diskussioner,
intuitionsövningar och spontana skratt. Antar att något stämde mellan oss. Men det hade
varit ännu trevligare om jag inte varit helt slut, förstås, och grät varje gång
vi sågs.

En av de gånger vi
inte var på stickspår så frågade hon mig:

“Hur skulle du vilja känna just nu?”

“Full av energi”, svarade jag håglöst. Stark och energisk.

“Kan du komma ihåg någon gång då du känt dig
så?”

Ja. Jo. Varje gång jag
kommer upp på ett berg faktiskt. 

Min övning och
hemläxa blev förstås att, när behovet uppstod, visualisera att jag precis kommit upp på
en bergstopp. Känna känslan i kroppen. Förstärka den känslan, och ta den med
mig ner i dalen igen. Ner till här och nu; vilken situation det än varit som
sugit ut min energi. Det är en bra övning för att växla perspektiv, om
man som jag har dragning åt visualisationer som metod.

Än bättre är förstås
att komma ut på riktigt.

Bäst är nog att inte
varva upp sig av “småsaker” från början – men det är ju ofta lättare
sagt än gjort. Jag försöker alltid börja i den änden, men fungerar det inte så nöjer jag mig med att fylla
på med ny energi för att kompensera den som läckt ut.

~

På den första
vandringen efter semestern var jag lite extra klen. Kvällen innan hade jag
knappt orkat vingla hem från kurvan på bilvägen 5 minuter från huset. Höll på
att stuka foten när jag yrslig snubblade ut från smultronsnåret – som tur var
blev det inga skador.

I bergen fungerar
min kropp annorlunda. Den tål mer. Är mer vaken. Och så var det ju en helt ny dag; i ärlighetens
namn hade jag väl fått den där avgörande sista nattens sömn som drev
tyngd och trötthet på flykt. 

Ha – där fick den utdragna infektionen vad den inte tålde! Därmed kändes årets stora
“utanför komfortzonen”-kapitel förbi. Resan och dess efterdyningar är minnen blott. Nu stannar vi hemma och
njuter av de små, enkla äventyren. Fokuserar på det som ger oss energi.

Mittagsspitze var så – ren, enkel glädje. Allt det jag önskar mig i livet. Som vore det mitt inre barns födelsedag! Nyfikenheten, spänningen som kommer med ett berg vi
aldrig besökt tidigare. Bortom allfarsvägarna; stiglöst, och med lätt luftig
klättring mot toppen.

Ett hav av blommor.

Oslagbar utsikt åt
alla håll.

Jag kan inte riktigt
beskriva vad det är som ger mig så mycket glädje med det här. Det är en så
stor källa till tacksamhet för mig att det finns en person i mitt liv som
förstår, utan ord, och vill dela det med mig.

~

Vi har känt oss fint
välkomnade hem av grannarna. R har adopterat oss nu, vilket vi är djupt
tacksamma över. Han är 72 (något yngre än H alltså) och mycket aktiv i bergen.
Men inte på de vanliga gamla stigarna
där alla andra går! Oh nej, för honom ska det vara ett riktigt äventyr eller inget
alls. Det finns inget som heter “för brant” eller “för
snårigt” – han har verkligen varit överallt och har inga planer på att sluta med det.

Och nu får vi följa
med på upptäcksfärder! Genom snåriga branter vi aldrig trott kunde vara
passerbara ens med machete. Osynliga djurstigar, luftiga klätterpassager. Det
inspirerande med R, och med H också förstås, är den upptäckarglädje som de
fortfarande vårdar så ömt som ett nyfött barn. Denna kärlek till det vilda som
sporrat dem genom livet.

Tre turer har vi
fått glädjen att göra med R sedan vi kom hem. Minst lika många väntar på
rätt dag, förhoppningsvis ännu fler med tiden. Men R kan inte gå så ofta nu, efter sina tre ryggradsoperationer
i vintras. Det måste göra ont.

Ändå är bergsglädjen
densamma.