Sörmland Ultra Marathon. Ca 50 km trail på underbara Sörmlandsleden ner till Rudans friluftsområde inkl lite kringelikrokar här å där.

Det e ju ett förjävla härligt lopp det där! Litet och familjärt med perfekt fungerande organisation och idel trevliga medlöpare. 

Det är när man kutar såna här små (och rejält jobbiga) lopp som man inser varför man inte känner ngt större behov av att kuta motionsspår på Lidingö eller asfalt genom Stockholm längre. Allt har så klart sin charm… Bara att jag tycker att detta har än mer charm.

Nåväl: loppet då? Jo tack gick bra. 4:24 på strax under 50 km bitvis rejält teknisk trail (men också en hel del grus- och skogsväg ska sägas). Blir väl nånstans runt 5:20/km det antar jag. Vilket får anses va helt ok för mig med en halv-gammel kröpp å två små småttingar hemma :). Inte minst som vissa delar verkligen är rejält tekniska och sannerligen inte inbjuder till nåra raketfarter. Och på så långa distanser som 50 km trots allt är blir det ju (på min nivå) väldigt lurigt att trycka på för mkt på de mer lättsprungna partierna i och med att krampen i baksida lår då lurar bakom nästa kulle.

Men jag har ju ett litet trumfkort i att jag kutat väldigt mkt teknisk trail och blivit rätt säker på hur jag sätter fötterna där. Därmed behöver jag ju inte dra ner på farten alldeles för mkt under dessa partier. För denna nivå på min trailteknik tackar jag så klart min bästa löparkompis, Sixten, som är fyrbent, sjukt snabb och trail-tokig. Att ha en über-taggad hund fastspänd runt midjan på teknisk trail är sannerligen en effektiv skola. Antingen lär du dig. Eller så slår du dig. Haha.

Körde, precis som i fjol, i mina vanliga Saucony Ride 7. Dvs tog inte trail-skor. För mig var det rätt val en så extremt torr höst som denna. Men hade det varit lite blött så är en ngt så när ombonad trail-sko så klart att föredra. Men om man har bra koll på sitt trail-steg så kände jag att det man får igen av dämpning och bekvämlighet på de mer lättsprungna partierna är värt att offra lite grepp för, så torra som stigarna är. Detta sagt också mot bakgrund av att ett 50 km-lopp för mig går så pass långsamt att grepp inte blir prio ett under nämnda vädermässiga förutsättningar. Hade loppet bara varit 25 km och det därmed handlat om andra farter hade terräng-dojja varit valet.

Detta år var det ju så utomordentligt trevligt att Fredrik N hade tagit svängen förbi Stockholm på väg till jobb i Schweiz och då så klart passade på att slänga in en ultra trail. Så som man gör på väg mot tjänsteresa. Men har man i augusti kutat Ultravasan på under 9 timmar så är ju 50 km (förvisso mer tekniskt utmanande) längs Sörmlandsleden inget som avskräcker får man anta.

Hur som haver; vi har ju turats om att klå varandra med små marginaler i de långa lopp vi kutat tillsammans i år så vi gnetade så klart iväg tillsammans.
Det hela inleds med ett mysigt litet varv på det synnerligen kuperade motionsspåret i skogen bakom Kärrtorp och Björkhagen. Dvs ca 400 meter från dörren där hemma. Synnerligen trevligt att ha ett av Sveriges finaste ultralopp på gångavstånd hemifrån för övrigt.

Föga överraskande börjar man ju resan ganska lugnt och avslappnat, avhandlandes diverse viktiga teman, oftast knutna till om man gjort rätt skoval eller inte (vilket för övrigt tenderar att vara det samtalsämne som dominerar alla samtal i inledningen av ultralopp). Det är för övrigt ganska fascinerande hur man kan ha säkert 12-14 ”aktiva” par löparskor, men ändå tycka man inte har just precis riktigt rätt sko i sin breda arsenal för det lopp man just ska springa. Haha. Självfallet har man det. T.ex., som nämnts ovan, ett par Saucony Ride 7. Men icke desto mindre; temat måste så klart avhandlas! 🙂 Och en blötare dag hade som sagt framkallat mer huvudbry. Sannolikt hade jag landat i att köra Salomon Sense Pro om jag valt en terräng-doja. S-Lab Speed känns som overkill för SUM. Då är Sense Pro bekvämare i längden samt har en tillräckligt ”trailig” sula även om den greppmässigt så klart inte kan mäta sig med S-lab Speed som är som en ultralättviktstraktor på… tja… på speed.

Nåväl, man gör de där trevliga 4-5 km på den kuperade motionsslingan innan man viker in på “riktiga” Sörmlandsleden. Och direkt blir det underbart kul. Att ha detta som sin bakgård är ett privilegium. I och med att man kutat här så många gånger, inte minst med en trailtokig hund fastspänd rund höfterna, är det svårt att hålla nere farten. Men det vore onekligen ett misstag att rusa åstad här bara för att det är så kul. Så 5:10-5:15-tempo får det bli.
Man gnetar sig således framåt å uppåt å neråt längs denna fina led. Förbi sjöar och längs underbart fina (om än ganska rot-fyllda) stigar. Minns att jag här någonstans efter säg 9-10 km av loppet hade en utläggning för Fredrik om att det är få saker som är så mysigt och rogivande som att springa fin trail i farter runt 5:15/km. Det känns som man kan hålla på en vecka. Där och då kändes det så alltså. Haha. När man sedan försöker hålla 5:15 mot slutet av dagens knappa 50 km är det inte det minsta mysigt eller rogivande. Då gör det ju ont som f-n. Och det var väl tur att jag mot slutet av loppet var alldeles ensam så att ingen ställe mig mot väggen med mina tidigare ord.

Ju längre in i loppet vi kom desto mer påmindes vi om att vi kutar lite olika. Fredrik drog ifrån på de mer lättsprungna partierna och jag tog tillbaka bland rötterna. Och sen nånstans kring 20-25 km redan tappade jag honom för gott (trodde jag). Det gick lite för snabbt för mig på några lättare grus- och asfaltspartier. Lite försmädligt tänkte jag eftersom det stod 2-2 i de senaste fyra loppen. Men samtidigt var det inte läge att gå på sig krampkänningar i baksida lår redan bara halvvägs in i loppet.

Här kommer jag ihåg att det kändes lite segt. Inte minst då jag blev smärtsamt påmind om att jag inte hade ngt vidare klipp i steget på de här mer lättsprungna partierna längre. Kände att redan vid 4:50-tempo började det kännas i baksida lår att det var en fart som var för hög för 50 km idag. Förr i tiden kunde man ju pinna på lite bättre på såna här partier känns det som och därmed ta tillbaka lite “förlorad tid” (även om man ju in trail-lopp inte kan se just de mest tekniska delarna som “förlorad tid” eftersom det är ju just trail-löpning man är där för att ägna sig åt). Men den inriktning mot diesel-motor-träning som varit den rådande normen under nåra år i och med att ett par Ironman Austria och nåra Swiss Alpine varit målen har onekligen tagit bort en del av farten 🙂 Nåväl… Det var ju inte så farligt eftersom det som sagt var 50 km på menyn idag. Hade nog känts mer frustrerande om loppet bara varit 30 km att känna att man inte kunde ta tillbaka så mkt på dessa partier.

Ja… Så man springer där mest i sin ensamhet i den fart som känns ok. Det blir ju onekligen ett ganska utdraget fält när 350 pers kutar 50 km 🙂 Jag hittade två jämna mycket trevliga herrar att växeldra med längs det lurigt sega grusvägspartiet ner mot Åvavägen, vilket var mycket uppskattat. Vi spreds lite för vinden dock ungefär vid vätskekontrollen när vi vek upp från asfalten och in i skogen igen.

Efter att ha kommit över en akut bajje-nödighet nånstans runt 30 km kom jag in i andra (eller kanske femte, sjätte) andningen. Att komma över en akut bajje-nödighet under ett lopp har för övrigt aldrig tidigare skett och är bara det egentligen värt att skriva dikter eller kanske t.o.m. långa epos om. Lite oklart hur det gick till dock… Haha. Men medan jag sprang och letade lämplig buske i den, just där och då, ganska öppna naturen bredvid stigen försvann det. Ha! Detta i kombination med att jag kände att jag nog fan hade disponerat det hela ganska rätt på min egen lilla nivå gjorde att jag fortsatte gneta på i halv-hyfsad fart (även om allt är relativt för en glad amatör på 50 km trail).

Och så plötsligt där nån gång runt km 35 ser jag Fredriks rygg. Ha! Den kommer dock inte så värst mkt närmare… Men att stressa för att gå ikapp i det här läget kan straffa sig hårt så jag gnetar vidare. Om inte annat vet jag att det kommer tekniska stigar en bit längre fram. Och sen vid km 38 eller nåt e vi tillsammans igen. Och jag gnetar ifrån så där mystiskt retligt som han gnetade ifrån mig tidigare i loppet. Så där konstigt långsamt att man inte riktigt fattar hur det går till om man inte själv varit i ett ultralopp och sett hur styrkan kommer och går under loppets gång. Ingen av oss var sannolikt särskilt snygg i steget just där och då… Haha… Men tydligen var jag minst ineffektiv 🙂 Och smög till mig några minuter som jag höll in i mål.

Sista 7-8 km är långa känns det som. Kanske mest för att jag hade glömt bort att de kändes just lite långa från förra året. Det är bitvis ganska lättsprungna stigar jämfört med tidigare trail-partier under loppet, vilket nästan bara blir jobbigare eftersom det i det här läget är jobbigare att hålla fart på lätt terräng än att gneta sig fram bland rötter. I alla fall om du frågar mig. Nu hade man väl möjligen inte nödvändigtvis behövt hålla farten uppe… Men jag hade ju trots allt Fredrik i ryggen och hade jag nu segat mig förbi kunde jag väl lika gärna hålla honom bakom 🙂

Tja… Sagt och gjort; höll ”farten” uppe rätt bra, dvs runt 5:15-20/km (vilket får anses ”bra” för mig så här långt in i loppet och med så mkt rötter och sten i bagaget) sista biten (även om jag som sagt inte tyckte att det alls var särskilt mysigt eller rogivande längre). Lyckades även hålla igång benen sista 2-3 km på det kuperade och fina (men där och då elaka) motionsspåret runt sjön i Rudan innan man svischade (svajjade?) ner för sista branta backen och över ängen in i mål.

Tjånng. 4:24:52 som sagt. Det får man va hyfsat nöjd med. Faktiskt hela 15 minuter snabbare än ifjol. Vilket jag iofs räknade med då jag tagit det ”onödigt” lugnt förra året. Fredrik som sagt in ca fem mintuter senare på en strålande SUM-premiär.

Som sades inledningsvis: grymt fint lopp! Härlig mix av rejält utmanande trail och lite lättare partier som gör att du även måste visa att du har driv i steget och inte bara kan navigera sten och rötter. Och ett underbart gäng som arrangerar perfekt. Lägg till hur trevlig stämningen är i dessa mindre typer av långa lopp och du har en vinnande mix. Om du inte kutat SUM tidigare och känner att du fixar längden: signa upp nästa år!