Man kan inte bara träna, man måste vila ibland också. Sägs det, i alla fall. 

För oss som inte är professionella löpare utan ambitiösa motionärer som försöker jonglera träningspass mitt i ett vanligt liv med jobb, barn, hundar, hus och undantagsvis någon annan form av fritidsaktivitet så löser sig vilan av sig själv ibland. Det vill säga, ibland hinner man helt enkelt inte med ett planerat pass och kroppen får sin välbehövliga återhämtning.

Men baksidan av jongleringstillvaron är att man tenderar att ta alla tillfällen som yppar sig, oavsett om man är pigg i benen eller ej. Blir det en lucka i tillvaron så fyller jag den med en löprunda. Sticker familjen till Gran Canaria i två veckor är således risken uppenbar att jag springer ihjäl mig.

Lite lär man sig dock av sina misstag och just den missen som jag gjorde för två år sedan, då två 12-milaveckor på raken framkallade benhinneproblem som spolierade hela vårsäsongen, gjorde jag inte den här gången. 111 + 95 km är mycket, men inte mer än att kroppen mäktade. Sedan råkade det visst bli drygt 9 mil till veckan därpå utan några större bekymmer, men när jag i tisdags och onsdags dunkade in 28 km på två pass uppe i Stockholm, varav det ena inkluderade full fart uppför Hammarbybacken två gånger, samt 8*200 meter ganska nära max för att inte visa mig svag inför lillebror Grönwall, så har mina lår helt enkelt packat ihop för den här veckan. Gone fishing. Lätt löpning i torsdags på stappliga ben, totalvila i går och idag blir det kanske 4-5 km superlugnt tillsammans med Gustav.

Nu är ju träningsvärk inget farligt utan bara ett tecken på att jag för en gångs skull stressat systemet riktigt ordentligt. Snittar man 6 träningsdagar i veckan blir det väldigt sällan någon påtaglig träningsvärk så jag hade nästan glömt hur det känns att inte kunna gå normalt nerför en trappa.

Så här illa hade det antagligen inte behövt bli om jag bara lärt mig den svåra konsten att springa återhämtningspass även utan bromsande sällskap. Det kan jag dock inte. Farten kommer efterhand och även om jag inte får mycket till puls av att springa i 4:10-fart med nuvarande form så sliter det ju på benen.