För nionde gången. Frågan är om jag inte var mer nervös nu, när jag visste hur lite jag tränat och hur långt det faktiskt är. Men jag hade två verktyg i lådan den här gången som jag inte hade när jag började: erfarenhet och självkännedom.

Bild: Peter höll ordning på Elke och mig, lugn och säker som bara en rutinerad ultralöpare kan vara på maratondistansen.

Jag trodde, efter att ha testat lite längre distanser på träning, att 8:00 min/km skulle vara realistiskt om jag skulle hålla hela vägen in i mål. Det är ljusår från de 6:19 jag höll för några år sedan, men det var då det. Faran den här gången låg i att jag eventuellt skulle skena iväg i ett tempo jag egentligen inte skulle klara och sen bli stående nånstans med soppatorsk. Bara för att jag har varit så mycket snabbare, jag hade en nummerlapp på bröstet och det var vackert väder. Såna saker kan förstöra en hel dag om man är springnödig. 

Första målet var TV-huset för där skulle Ove stå. Tut-i-lurarna stod där också, en rätt bra orkester det lilla jag hörde av dem. Måste vara roligt med en tusenhövdad publik, även om den kanske inte är fullt lika stationär som den de är vana vid. Han stod uppflugen på ett elskåp på ett synnerligen vådligt sätt, i mina ögon i alla fall, men jag är höjdrädd. Glad blev jag i alla fall, och med mungiporna uppåt fortsatte vi.

Peter höll ett vakande öga på mig och rapporterade samvetsgrant tider, tempo och distans, marginal till rep och försprång. Lugnande för en statistiknörd som jag, noterade jag. Särskilt det där med marginalen till repet, som började på 10 minuter, och sedan i steg ökade till en kvar och tjugo minuter. Vi travade på, hittade Elke i vimlet och sen släppte vi inte henne. Hon skulle göra sin 25:e mara!

På den sedvanliga stenen på Lindarängsvägen, där Tjejmilen också passerar, hittade vi Ove som fotade och vinkade. Då hade vi passerat första repet och börjat ta sikte på andra. Tyvärr tycker jag att Gärdet är uttjatat och förbenat tråkigt. Det var skönt att komma in i stan igen, och vid andra repet fick jag syn på Ove igen! Så glad jag blev!!

Bild: Vi hade inte mer bråttom än att vi hann posera lite också!

Vid det här laget anade jag att det skulle kunna gå vägen, om inget dramatiskt hände. 4km till tredje repet och marginalerna var riktigt goda. De hade slutat öka, men det hade inte börjat förfalla än. Jag anade i och för sig, med tanke på hur det kändes, att det skulle komma ett ras men om man bara travar på och växlar mellan istadig trav och rask promenad så kommer man faktiskt fram rätt bra. Vi rundade folk hela tiden, och då rörde vi oss ändå inte fortare än 8 min/km i stort sett.

Bild: Peters 26:e, Elkes 25:e och min 9:e mara. Det är celebert sällskap jag har äran att springa i mål med!

Vi gick i mål, jag fick en bamsekram av en jättegullig tjej som delade ut medaljerna. Den behövde jag just då, jag var helt slutkörd i huvudet. Anspänningen släppte, all nervositet, oro och rädsla släppte på en och samma gång, det kändes som om någon klippte av marionettsnörena som höll mig uppe. Plötsligt visste jag knappt hur man skulle göra för att stå eller gå. En stor varm kram senare så började de mentala förmågorna återvända, jag hittade Elke, grattade och kramade om henne. Hittade Peter, lugn och trygg och kramade om honom också, klippan som jag förlitat mig helt på. Tack snälla för att ni gjorde det här loppet till ett vackert minne för livet!

Jag är inte så fruktat stel som jag trodde jag skulle vara, vi får väl se vad som händer imorgon men jag tror faktiskt ska kan gå som folk. Möjligen lite saktare, men jag behöver inte armkraft för att resa mig. Benen har inte glömt allt, trots att jag inte tränat som jag borde.