På order från sjukgymnasten masade jag mig motvilligt till gymmets övre del idag. Den delen där några cardiomaskiner står uppradade. En avdelning jag mycket sällan använder.

Började trampa. pulsmätaren på. Innan jag visste ordet av de började min planlösa cyklingstimme utforma sig till ett mycket intensivt intervallpass. Tävlingsmänniskan i mig pressade upp pulsen så den låg i 85% i topparna och 50-55% i dalarna. En minuts intervaller gjorde att tiden ändå gick for och det blev som ett spinningpass med egen musik. Kan tydligen inte göra någonting lagom. Inte ens cykla en timme på gymmet..

Men någoting hände under vägen med axeln. Den blev rörlig igen och jag hade inte längre ont. Kunde tom göra några armhävningar och stå i plankan. Avslutade passet med några magövningar på mattan.

Nu några timmar senare är jag visserligen rätt stel. Men det känns ändå betydligt bättre än innan passet. Och än finns det hopp för helge.