En av de saker som tilltalar mig med löpning är den totala mätbarheten. Även om yttre faktorer som väder och vind påverkar, och när man talar terräng- eller landsvägslöpning även sådant som topografi och underlag, så finns ändå ett absolut mätbart resultat att förhålla sig till efter målgång.

Och tur var det i går. Utan tidtagning hade långa terräng-DM – 12 km på P18:s flacka 4-kilometersslinga – annars lätt kunnat upplevas som ett totalt och förödmjukande fiasko. Förra årets taktiskt väldisponerade lopp där jag nosade Henrik Reintz i ryggen i ett och ett halvt varv för att sedan metodiskt nöta skiten ur honom på andra halvan fick ett helt annat förlopp denna gång.

I år hade jag inte en suck. Första biten kändes lugn och avslappnad när den väntade tätklungan med mig och Henrik som bronskandidater och Olof och Daniel som gulkandidater gled i väg i samlad tropp. Vid 500-metersstolpen avslöjade klockan att vi låg på 3.20-fart, vilket är åt helvete för snabbt för att kunna hålla i 12 km så jag bestämde mig för att släppa medan tid var och hålla tummarna för att även Henrik skulle få slå av ganska snart.

Tjena. De tre sprillans nya Roma-linnena försvann raskt bort i skogen och mot slutet av första varvet såg jag inte ens till Henrik längre.

Vad jag däremot såg var min klocka, som upplyste mig om att första varvet gått på ungefär 14.30. Dagens målsättning, att spräcka 45 minuter, såg alltså ganska realistisk ut om den friska satsningen i början inte kostat för mycket.

Mycket riktigt började benen kännas ganska tunga under de sega, svagt uppåtlutande, kilometrarna upp till motocrossbanan. Femte kilometern gick på 3.54 och jag tvingade mig att försöka hitta tillbaka till flytet. Fördelen med att springa på hemmabanan är ju att man vet var det känns segt – höjdskillnaden är knappt skönjbar med ögat, men den kostar – och därför fanns det ingen större anledning till oro. Och visst åkte farten upp på vägen ner mot varvning igen. Andra varvet gick strax över 15 – jag tappade, men inte mer än jag hade råd med om jag bara bet ihop på sista varvet.

Mönstret höll i sig igen. Sega och långsamma kilometrar upp och milen paserades på 37.30 efter en 3.56-notering. Där kändes ändå att målsättningen gick att uppnå. Att rulla hem de sista kilometrarna i 3.45-fart borde inte vara några problem. Jobbigt på tunga ben, men fullt genomförbart.

Efter att ha sprungit två varv i vakuumet mellan täten och den långsammare resten var det skönt att plötsligt få lite ryggar på slutvarvet. På det slingrande skogsspåret ned mot mål varvade jag 3-4 löpare och det är märkligt hur mycket lättare det känns när man har ryggar att gå på, trots att de inte tillhör några konkurrenter.

Med 500 meter kvar visade klockan 43.05 och det var bara att bita i den sista sträckan. Rejält trött och totalt utklassad av Henrik var jag ändå väldigt nöjd när jag passerade mållinjen på 44.51 – en putsning med 29 sekunder mot i fjol. Snittfart alldeles under 3.45, men ganska ojämnt fördelat i spannet 3.32-3.56.

Ska jag ta med mig någon lärdom är det (än en gång) att försöka bli bättre på att genomföra mitt eget lopp utan att hetsas av andra. Att öppna i 3.20-fart är inte smart. Det må ha känts lätt just då, men några kilometer senare kommer räkningen, och räntan är i klass med ett SMS-lån. Nu höll det någorlunda, men jag tror att jag kunnat göra än ännu lite bättre tid med en mer kontrollerad öppning. Och Henrik rådde jag inte på, hur jag än bar mig åt. Han slog mig till slut med långt över minuten, och den tiden finns inte i min kropp den här säsongen. Nästa år? Vem vet.